Helt omedvetet gick jag och hade mig en mindre temaläsning, tre böcker om häxor och magi på rad bara sådär. Böckerna är Farlig förmåga, Beautiful Creatures och The Indigo Spell. Två av dem är den första delen av en serie medan The Indigo Spell är del tre. Däremot ligger de ungefär på samma ”magiska nivå” om jag kan uttrycka det så, men de är i övrigt väldigt olika. För att The Indigo Spell inte skall spoilas för de som inte läst del ett och två i Bloodlines-serien kommer jag prata om den längst ned i detta inlägg men jag varnar innan ni kommer dit. Jag varnar direkt för att detta kan bli ett långt inlägg också. Det är väldigt intressanta böcker med mycket att prata om nämligen.
Titel: Beautiful Creatures
Författare: Kami Garcia & Margaret Stohl
Förlag: Semic
Recensions-ex: Ja
Betyg: 4/5
Så Beautiful Creatures var inte alls vad jag förväntade mig. Egentligen visste jag inte vad den handlade om, för ett par månader sedan såg jag en kort trailer för filmen med den ack så tjusiga Jemory Irons, han är dock det enda jag minns, vad den faktiskt skulle handla om gick mig helt förbi. Jag misstänkte däremot att det skulle vara någon form av typisk paranormal romance med triangeldrama, det klassiska kittet ni vet. På grund av detta tog det mig säkert fem, tio sidor innan jag verkligen fattade att det var en manlig huvudroll. Vilket får mig att dels tänka över vad jag läser ordentligt, bortsätt från böckerna om Isfolket har jag ingen aning om när jag senast läste en bok med en manlig huvudkaraktär. Vad som förut brukade vara ett ungefär 50/50 perspektiv har helt skiftat och jag tror jag måste börja reglera mitt läsande en aning. Läsa böcker av manliga författare händer också betydligt mer sällan än tidigare, förr var det nästan helt tvärt om, vilket såklart inte heller är fördelaktigt. Men nästa bok jag läser blir förhoppningsvis av en manlig författare eller med en man i huvudrollen. Matriarkat istället för patriarkat är ingenting jag strävar efter.
Nog om det. Beautiful Creatures visade sig vara en mycket mer fascinerande läsning än vad jag trodde. Visst var det den klassiska kärleken vid första ögonkastet, men genom drömmarna Ethan har övertalas i alla fall jag om att det var betydligt mer förutbestämt än att Ethan och Lena bara såg varandra och så var det kärlek. Relationen får även byggas upp, Ethan tvivel på huruvida han och Lena är ett par eller inte trots att de är tillsammans så mycket tar bort det som ofta annars brukar beskrivas med självklarhet. En sak som alltid skaver med mig med denna typ av småstadsskildring är dock invånarantalet. Det kan vara en sådan sak som jag verkligen tänker länge och väl på. För med mina svenska, och kanske norrländska ännu mer, mått mätt är den typ av småstad som porträtteras inte min definition av det. Det finns tillräckligt många skolelever för att hålla en rejäl bal men för få för att ha två skolor, och samtidigt så pass få invånare för att man skall ha koll på varenda granne och så vidare. Jag vet inte varför jag tänker så mycket på det, men oavsett får jag aldrig matematiken att gå ihop.
Jag gillar dock hur den amerikanska södern visas upp, hur den passar in på min voodoo, träsk och stark mat, men utan att den känns schablonartad. Miljöbeskrivningarna är riktigt lyckade, och karaktärerna också. Tillexempel Amma är en fantastisk karaktär som jag verkligen ser fram emot att läsa mer om i fortsättningarna. Visst får jag många gånger påminna mig om att Ethan och Lena bara är 15 och 16 år gamla och det känns stundtals inte jättetrovärdigt, ibland verkar de minst fem år äldre än sina jämngamla men det är inte lika illa som det ibland blir. Magin då? Besvärjarna är ett spännande släkte, och jag är förtjust i konceptet att även om Lena vet vad hon är så upptäcker hon det mesta tillsammans med oss läsare. Och fortfarande är det många hemligheter och mysterier att nysta ut kvar till följande böcker så det ser jag sannerligen fram emot. Speciellt vad Ethans roll är i det hela.
Titel: Farlig Förmåga
Författare: Jessica Spotswood
Förlag: Rabén och Sjögren
Recensions-ex: Ja
Betyg: 4/5
Farlig förmåga gjorde mig också lite förvirrad med matematiken i början, men denna gång med när den utspelade sig. Det visade sig dock att det var att ge upp och acceptera att detta är ett alternativt förflutet helt och hållet. Det må inte vara en klassisk fantasy då den egentligen befinner sig i vår värld, men hur denna värld har styrts har sett helt annorlunda ut. Och ja. Det finns häxor också.
Cate är bra på många sätt, stark och beskyddande och rolig. Men hon är också konstant misstänksam. Och absolut, det är inte konstigt i hennes situation heller men jag tycker att det nästan går åt för mycket ren text åt detta. Det bevisas allt för många gånger att hon inte kan lita på någon trots att hon har fel om mängder av saker. Det obligatoriska triangeldramat finns dock med i Farlig förmåga men jag stör mig inte lika mycket som vanligt på det. Kanske är det på grund av upplägget, även om boken skulle ha klarat sig lika bra utan ett av de manliga kärleksintressena och fördjupat det istället.
Att det i Cates verklighet nu är ett ordentligt patriarkat, kort tid efter ett matriarkat är dock intressant läsning. Hur Brödraskapet verkligen uttalat skyller all världens fel och brister på kvinnan, med eller utan magiska krafter hoppas jag de flesta kan ta till sig som uppskruvad kritik mot vår värld. Att dessutom Systerskapet anas ha varit av samma slag men tvärt om, och gärna vill igen älskar jag. Och hatar när jag tänker framtidsutsikter för karaktärerna såklart. Men det ger en dimensionerad bild, och en problematisk sådan vilket allt för sällan händer. Och detta är visserligen bara första delen av en serie, och det är lättsam läsning och extremt medryckande och spännande, men ändå finns det där. De underliggande problemen som inte bara accepteras. Och jag vet inte hur många böcker det blir men jag har stora förhoppningar på att detta utvecklas ändå mer under kommande böcker.
Nu kommer vi till The Indigo Spell så sluta läsa här om du inte vill läsa om den.
Titel: The Indigo Spell
Författare: Richelle Mead
Förlag: Penguin
Recensions-ex: Nej
Betyg: 3/5
Richelle Mead är ju alltid Richelle Mead men jag vet inte riktigt vad det är med denna serie, om det är Sydneys berättarröst som är aningen för korrekt och monoton, på ett bra och passande sätt när jag väl läser boken, men jag har helt hopplöst svårt att komma ihåg vad som hänt i de tidigare delarna. Det var likadant förra gången. Antagligen skulle jag innan varje ny bok behöva läsa om de andra delarna, men det är ohållbart. Men det kan hända att jag gör det innan sista boken dock. För visst kommer jag ihåg handlingen i stort, men det kan relateras tillbaka till händelser eller detaljer jag inte har något som helst minne av. Och detta är verkligen något ovanligt, speciellt när det gäller Meads böcker.
Hur som helst älskar jag hur Sydney har utvecklats och fortsätter utvecklas, om vi tänker skillnaden från hennes gästspel i VA är den helt enorm. Många av de övriga karaktärerna utvecklas också och det känns skönt att en person som tillexempel Adrian, som vi alla älskar, slipper bli en enformig one trick pony kille utan han får ha kvar alla de bästa bitarna, som han humor och språk, men ändå förvandlas till något helt nytt. Sydney har aldrig varit min personliga favorit men hon tar sig verkligen. Denna bok känns som en bra mellan bok, visst händer det viktiga saker, men de är mer viktiga för kommande böcker än för denna enligt mig. Och med cliff hangern i färskt minne hoppas jag att det inte dröjer allt för länge innan del fyra, The Fiery Heart, kommer heller. Men med tanke på Meads fart borde jag inte behöva vänta allt för länge. Enligt Mead själv på twitter beräknas den komma ut 19 november så jag hoppas att detta stämmer.
