Bortglömd bokning.

Idag låg boken De bortglömda av Sara Bladel i brevlådan, den lyckades jag snärja till mig från Booked och det tackar vi för! Jag är ju verkligen inte den som läser deckare egentligen, men min nästa kurs (efter den helvetiska tentan i fantasy som jag håller på med nu) heter Detektivromanen 1850-1950 eller något sådant. Och sådana tycker jag ju om, det är bland annat Agatha Christie, Åke Holmberg och Sir Arthur Conan Doyle på kurlistan. Men jag kände att det kunde vara roligt att läsa något modernt i genren också, ge det hela ett försök i alla fall. Så det här ska bli spännande!

Edit!

Efter att ha läst insidans författarporträtt, börjar jag fundera på en sak, som egentligen inte specifikt har med enbart denna bok med denna bok att göra, men där går att läsa ”Sara Blaedel, född 1964, har arbetat som journalistik och redaktionschef på dansk tv, och är idag en av Danmarks största kvinnliga deckarförfattare.” Denna mening fick mig att undra på detta; varför slopade vi ordet författarinna när vi ändå så ofta skiljer på manliga och kvinnliga författare, och det skulle aldrig stå ”Stig Blaedel, född 1964, … en av Danmarks största manliga deckarförfattare.” En man som är deckarförfattare är just det, en av de största. Men kan en kvinnlig deckarförfattare inte bara få vara en av de största deckarförfattarna? Eller kvalar hon inte ens in till toppen på grund av sitt kön? Kalla det författarinna eller strunta i könsmarkörerna helt och hållet. Det blir i alla fall inte bättre på det där viset. Eller vi kanske ska börja med neutrala författarHe(n)? Det som stör mig kommer jag nu också på är att denna typ av text får mig ögonblickligen att utgå från att de kvinnliga (deckar)författarna är mindre än de manliga, även om de är en av de största. Samtidigt har jag ingen aning om huruvida det kanske istället är helt tvärt om, och jag tänker inte svänga mig mer termer som patriarkat och liknande, men det är ändå sorgligt att bara för att det står kvinnligt framför så får det mig att anta att det är mindre lönsamt/säljande/inte lika stort.

”I samma ögonblick som det första av de åtta mörkbruna benen snuddar vid den gamle mannens kalla hud vaknar han igen.”

Titel: Klappa händer små

Författare: Dan Rhodes

Förlag: Basil

Sidantal: 224

Utgivningsår: 2011

Recensions-ex: Ja

Betyg: 4/5

Någonstans i en liten stad i Tyskland finns ett bisarrt museum där en spindelätande gammal man och stadens doktor utgör de märkligaste av bundsförvanter. Samtidigt, i en by långt borta, förälskar sig den vackraste av flickor i den vackraste av pojkar, en bagare med brustet hjärta spelar valthorn och stadens mest ineffektiva poliskonstapel avslöjar, med viss hjälp av hunden Hans, ett brott så groteskt att det kommer att skaka världen.

Sedan långt tillbaka har jag älskat Dan Rhodes, och då främst på grund av hans Skeppsbrott som kom ut för flera år sedan på svenska. Den finns dock inte att få tag i längre på svenska, men på engelska under namnet Anthropology har den kommit i nytryck, i en utgåva som matchar den engelska utgåvan av Little hand clapping. 2013 kommer även en fortsättning på Skeppsbrott/Anthropology som heter Mary Me.

Att Rhodes är speciell märktes redan i Skeppsbrott, men saken med den boken var ju att det var 101 noveller på exakt 101 ord vardera. Det var som att skrapa på ytan att läsa den, det var fantastiskt och kärlek vid första ögonkastet för mig, jag minns att jag gjorde hundöron på nästan varje sida när jag läste den. Bara för att sedan kunna läsa favoritbitar. Skillnaden emot Klappa händer små är att det är en roman, en hel bok där läsaren verkligen får dyka ned och gotta sig i denna värld.

Trots att berättelsen på inget vis är linjär, och det är dessutom många personer att hålla reda på, åtminstone åtta stycken kommer man riktigt nära, så kommer man dem verkligen inpå djupet. Det är förtvivlande vackert, äckligt, sorgligt, kärleksfullt och fullständigt tidlöst, som om personerna vi läser om lever i en lucka av tiden dit dagens nymodigheter tack och lov inte tagit sig in. På bokens baksida beskrivs Klappa händer små som att ”Bröderna Grimm möter Tim Burton.” Och absolut, det kan jag verkligen hålla med om, även om jag tycker att Rhodes med denna bok gjort sin egen specialitet så självklart att han inte behöver liknas med någon annan.

Rhodes kom också i år ut med en bok, This is life, som har en helt fantastik bokvideo, kolla här;

Och en Chris Gavin har gjort en animation till Little hands clapping, också den värld att se;

”De tog på sig flipflops och gick ut och förbi köksfönstret och Anna såg mamma böja sig över diskbänken som om hon inte kunde andas.”

Titel: Kaninhjärta

Författare: Christin Ljungqvist

Förlag: Gilla böcker

Sidantal: 273

Utgivningsår: 2012

Recensions-ex: Ja

Betyg: 3,5/5

Mary och Anne är enäggstvillingar, och det är svårt att veta var den ena börjar och den andra slutar. De ser sig båda som den starka, den som bär den andra, den som har ansvaret. Sedan de var små har de sett sådant som andra inte ser, känt sådant som andra inte känner. Anne ser andar, och Mary känner dem inta hennes kropp. Tillsammans utgör de ett medium.

    Av vad som tycks vara en slump kommer de i kontakt med en medial grupp, som söker efter en liten flicka. Hon försvann för nio månader sen, och förmodas vara bortrövad och kanske mördad. Polisen har inga misstankar om vem gärningsmannen är, men med gruppens hjälp närmar sig Mary och Anne ett svar.

    De är tvillingar och nästan som ett, och samtidigt så skrämmande skilda. Båda har de ett kaninhjärta som bultar, båda är de rädda, men för olika saker. Mary fasar för att deras sökande ska sluta i en grav. Anne är rädd för att Mary ska ta livet av sig.

Låt oss börja med det flärdfulla, och ta det mörka sedan. Hur tjusig boken är. Den är tung och härligt bunden, och papperna är strävt matta och tjocka. Omslaget är obehagligt men passande och titeln är mycket bra. Tidigare har jag bara läst en bok från Gilla böcker och då var det Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag, men jag älskar att de, med undantag från deras nyliga barnböcker, kontinuerligt behållit samma form på böckerna. Nåja, nog om utseendet och till innehållet.

Vi har väl alla, i alla fall de som inte är tvillingar, en fascination vid dem. Som om de skall gömma något mytiskt, något som vi inte kan förstå, ett eget språk och en egen värld vi aldrig kan penetrera då vi inte är del av de två ifråga. Och i detta fallet är det verkligen så. Mary och Anne, Maryanne, Marieanne, är mytiska och mystiska, de hade det där egna språket. Och vi som läsare får ta del av deras särskilda tvåsamhet.

Även om den är ensidigt berättad, det är Anne som berättar, endast. De berättar inte tillsammans, inte vartannat kapitel. Marys historia blir berättad av någon annan, någon identisk, ja visst, till utsidan absolut. Men inuti är de så olika att jag undrar om jag kanske hade behövt höra mer av Marys röst för att sympatisera med henne. För som det är nu klarar jag inte av henne. Och det är inte den vanliga irritationen jag kan få av någon våpig high school tjej i andra böcker, detta är en berörande irritation. Till viss del smittar den givetvis av sig till Anne också, jag vill ömsom ruska om dem och stega i väg med dem från allting, vara det där berget, trösta och säga nej.

Det är omöjligt, om man har läst den vill säga, att inte dra paralleller till Peter Pohl och Kinna Gieths Jag saknar dig, jag saknar dig! och även om likheterna finns där, med de två tvillingsystrarna, så lika och olika på väg åt olika håll, med det ruvande stora över dem så är Kaninhjärta definitivt en självständig roman. Språket slingrar sig fram och gör långa omvägar och vi hoppar mellan presens och imperfekt men det spelar ingen roll. Det går rakt in i magen ändå.

“Is a person worth more because they have someone to grieve for them?”

Titel: Jellicoe Road

Författare: Melina Marchetta

Förlag: X Publishing

Utgivningsår: 2012

Sidantal: 351

Betyg: 5/5

Recensions-ex: Nej

Som barn överges Taylor på 7-Eleven av sin mamma. Sex år senare hinner det förflutna ikapp henne. Samtidigt pågår gängkriget på Jellicoe internatskola, där ännu en i Taylors närhet försvinner och någon återvänder.

Jag har velat läsa den länge. Och jag har gömt mig från recensioner och inte velat veta alls vad den handlar om. Bara det där om 7-Eleven hade jag råkat läsa. Och på vissa bokbloggar sett att de första sidorna är litet förvirrande. Men annars kunde den innehålla vad som helst.

Och vad den sedan innehöll var det absolut ljuvligaste på länge. Det går egentligen inte ens att skriva denna recension för jag vet varken var jag skall börja eller sluta. Det är så mycket kärlek i denna bok och till denna bok som aldrig kommer kunna beskrivas rättvist. Och jag tänker inte ens försöka. Jag bara sitter här och sakta förbannar att jag lånade ut boken till min mor efter utläsandet, så nu befinner den sig i norrland.

Boken tog mig en regnig dag att läsa. Och det var underbart på alla sätt och vis. Det är en makalös bok. Och ni vet redan att ni borde läsa den om ni inte redan har gjort det så jag behöver inte ens säga det.

(Om min ömma moder knäcker ryggen eller viker hundöron får hon köpa en ny.)

Zombier och annat i brevlådan.

De böcker jag talar om i videon är följande:

Opsis bankultur #2 2012

Helena av Josephine Angelini

Ett rum hos Daisy av Jill Marsell

Susannah av Megan Chance

Livsfarlig utsikt av Nora Roberts

Cell av Stephen King

The Golden Lily av Richelle Mead

Själlös av av Gail Carriger

Jellicoe Road av Melina Marchetta

Köttets lustar av Robert Kirkman, Charlie Adlard och Cliff Rathburn

I tryggt förvar av Robert Kirkman, Charlie Adlard och Cliff Rathburn

Zombie Tarot

5:15. Röda, vita rosen.

Nummer fem, en bok som påminner mig om min barndom.

Astrid Lindgrens böcker är barndom. Och jag har allt för många gånger talat om att stackars pappa fick läsa Visst kan Lotta cykla för mig varje nattning i allt för många år. Mer sällan har jag talat om vilken betydelsen Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt haft på min barndom. Som bok var den kanske aldrig en kioskvältare hemma hos mig. Men filmatiseringen från 1996. Inspelad i Norrtälje som jag bara några år tidigare flyttat till. Jag var hopplöst förälskad i Anders, Kalle var jag sisådär förtjust i. Och givetvis lekte vi röda vita rosen. Flera gånger om, över allt i staden. Och vi gick på det vita broräcket precis som i filmen, något som jag aldrig skulle våga nu (kan bero på att jag ramlat i ån inte mindre än tre gånger, dock inte under bropromenad tack och lov). Vad vi skulle gjort alla dessa timmar och dagar utan denna bok går inte att räkna ut, men tack vare den hade vi hopplöst roligt.