Temaläsning om magi och häxor.

Helt omedvetet gick jag och hade mig en mindre temaläsning, tre böcker om häxor och magi på rad bara sådär. Böckerna är Farlig förmåga, Beautiful Creatures och The Indigo Spell. Två av dem är den första delen av en serie medan The Indigo Spell är del tre. Däremot ligger de ungefär på samma ”magiska nivå” om jag kan uttrycka det så, men de är i övrigt väldigt olika. För att The Indigo Spell inte skall spoilas för de som inte läst del ett och två i Bloodlines-serien kommer jag prata om den längst ned i detta inlägg men jag varnar innan ni kommer dit. Jag varnar direkt för att detta kan bli ett långt inlägg också. Det är väldigt intressanta böcker med mycket att prata om nämligen.

Titel: Beautiful Creatures

Författare: Kami Garcia & Margaret Stohl

Förlag: Semic

Recensions-ex: Ja

Betyg: 4/5

Så Beautiful Creatures var inte alls vad jag förväntade mig. Egentligen visste jag inte vad den handlade om, för ett par månader sedan såg jag en kort trailer för filmen med den ack så tjusiga Jemory Irons, han är dock det enda jag minns, vad den faktiskt skulle handla om gick mig helt förbi. Jag misstänkte däremot att det skulle vara någon form av typisk paranormal romance med triangeldrama, det klassiska kittet ni vet. På grund av detta tog det mig säkert fem, tio sidor innan jag verkligen fattade att det var en manlig huvudroll. Vilket får mig att dels tänka över vad jag läser ordentligt, bortsätt från böckerna om Isfolket har jag ingen aning om när jag senast läste en bok med en manlig huvudkaraktär. Vad som förut brukade vara ett ungefär 50/50 perspektiv har helt skiftat och jag tror jag måste börja reglera mitt läsande en aning. Läsa böcker av manliga författare händer också betydligt mer sällan än tidigare, förr var det nästan helt tvärt om, vilket såklart inte heller är fördelaktigt. Men nästa bok jag läser blir förhoppningsvis av en manlig författare eller med en man i huvudrollen. Matriarkat istället för patriarkat är ingenting jag strävar efter.

Nog om det. Beautiful Creatures visade sig vara en mycket mer fascinerande läsning än vad jag trodde. Visst var det den klassiska kärleken vid första ögonkastet, men genom drömmarna Ethan har övertalas i alla fall jag om att det var betydligt mer förutbestämt än att Ethan och Lena bara såg varandra och så var det kärlek. Relationen får även byggas upp, Ethan tvivel på huruvida han och Lena är ett par eller inte trots att de är tillsammans så mycket tar bort det som ofta annars brukar beskrivas med självklarhet. En sak som alltid skaver med mig med denna typ av småstadsskildring är dock invånarantalet. Det kan vara en sådan sak som jag verkligen tänker länge och väl på. För med mina svenska, och kanske norrländska ännu mer, mått mätt är den typ av småstad som porträtteras inte min definition av det. Det finns tillräckligt många skolelever för att hålla en rejäl bal men för få för att ha två skolor, och samtidigt så pass få invånare för att man skall ha koll på varenda granne och så vidare. Jag vet inte varför jag tänker så mycket på det, men oavsett får jag aldrig matematiken att gå ihop.

Jag gillar dock hur den amerikanska södern visas upp, hur den passar in på min voodoo, träsk och stark mat, men utan att den känns schablonartad. Miljöbeskrivningarna är riktigt lyckade, och karaktärerna också. Tillexempel Amma är en fantastisk karaktär som jag verkligen ser fram emot att läsa mer om i fortsättningarna. Visst får jag många gånger påminna mig om att Ethan och Lena bara är 15 och 16 år gamla och det känns stundtals inte jättetrovärdigt, ibland verkar de minst fem år äldre än sina jämngamla men det är inte lika illa som det ibland blir. Magin då? Besvärjarna är ett spännande släkte, och jag är förtjust i konceptet att även om Lena vet vad hon är så upptäcker hon det mesta tillsammans med oss läsare. Och fortfarande är det många hemligheter och mysterier att nysta ut kvar till följande böcker så det ser jag sannerligen fram emot. Speciellt vad Ethans roll är i det hela.

Titel: Farlig Förmåga

Författare: Jessica Spotswood

Förlag: Rabén och Sjögren

Recensions-ex: Ja

Betyg: 4/5

Farlig förmåga gjorde mig också lite förvirrad med matematiken i början, men denna gång med när den utspelade sig. Det visade sig dock att det var att ge upp och acceptera att detta är ett alternativt förflutet helt och hållet. Det må inte vara en klassisk fantasy då den egentligen befinner sig i vår värld, men hur denna värld har styrts har sett helt annorlunda ut. Och ja. Det finns häxor också.

Cate är bra på många sätt, stark och beskyddande och rolig. Men hon är också konstant misstänksam. Och absolut, det är inte konstigt i hennes situation heller men jag tycker att det nästan går åt för mycket ren text åt detta. Det bevisas allt för många gånger att hon inte kan lita på någon trots att hon har fel om mängder av saker. Det obligatoriska triangeldramat finns dock med i Farlig förmåga men jag stör mig inte lika mycket som vanligt på det. Kanske är det på grund av upplägget, även om boken skulle ha klarat sig lika bra utan ett av de manliga kärleksintressena och fördjupat det istället.

Att det i Cates verklighet nu är ett ordentligt patriarkat, kort tid efter ett matriarkat är dock intressant läsning. Hur Brödraskapet verkligen uttalat skyller all världens fel och brister på kvinnan, med eller utan magiska krafter hoppas jag de flesta kan ta till sig som uppskruvad kritik mot vår värld. Att dessutom Systerskapet anas ha varit av samma slag men tvärt om, och gärna vill igen älskar jag. Och hatar när jag tänker framtidsutsikter för karaktärerna såklart. Men det ger en dimensionerad bild, och en problematisk sådan vilket allt för sällan händer. Och detta är visserligen bara första delen av en serie, och det är lättsam läsning och extremt medryckande och spännande, men ändå finns det där. De underliggande problemen som inte bara accepteras. Och jag vet inte hur många böcker det blir men jag har stora förhoppningar på att detta utvecklas ändå mer under kommande böcker.

Nu kommer vi till The Indigo Spell så sluta läsa här om du inte vill läsa om den.

Titel: The Indigo Spell

Författare: Richelle Mead

Förlag: Penguin

Recensions-ex: Nej

Betyg: 3/5

Richelle Mead är ju alltid Richelle Mead men jag vet inte riktigt vad det är med denna serie, om det är Sydneys berättarröst som är aningen för korrekt och monoton, på ett bra och passande sätt när jag väl läser boken, men jag har helt hopplöst svårt att komma ihåg vad som hänt i de tidigare delarna. Det var likadant förra gången. Antagligen skulle jag innan varje ny bok behöva läsa om de andra delarna, men det är ohållbart. Men det kan hända att jag gör det innan sista boken dock. För visst kommer jag ihåg handlingen i stort, men det kan relateras tillbaka till händelser eller detaljer jag inte har något som helst minne av. Och detta är verkligen något ovanligt, speciellt när det gäller Meads böcker.

Hur som helst älskar jag hur Sydney har utvecklats och fortsätter utvecklas, om vi tänker skillnaden från hennes gästspel i VA är den helt enorm. Många av de övriga karaktärerna utvecklas också och det känns skönt att en person som tillexempel Adrian, som vi alla älskar, slipper bli en enformig one trick pony kille utan han får ha kvar alla de bästa bitarna, som han humor och språk, men ändå förvandlas till något helt nytt. Sydney har aldrig varit min personliga favorit men hon tar sig verkligen. Denna bok känns som en bra mellan bok, visst händer det viktiga saker, men de är mer viktiga för kommande böcker än för denna enligt mig. Och med cliff hangern i färskt minne hoppas jag att det inte dröjer allt för länge innan del fyra, The Fiery Heart, kommer heller. Men med tanke på Meads fart borde jag inte behöva vänta allt för länge. Enligt Mead själv på twitter beräknas den komma ut 19 november så jag hoppas att detta stämmer.

”Cinder såg sig vaksamt omkring en gång till, innan den första kittlingen av yrsel drabbade henne.”

Författare: Marissa Meyer

Titel: Cinder

Serie: Månkrönikan #1

Förlag: Mix Förlag

Sidantal: 396

Utgivningsår: 2012

Recensions-ex: Ja

Betyg: 4/5

Cinder är 17 år och Nya Beijings bästa mekaniker. Som cyborg har hon inga rättigheter, och hennes styvmor lägger beslag på allt hon tjänar. En dag dyker prins Kai upp vid Cinders marknadsstånd. Den omsvärmade prinsen har ett uppdrag åt henne – och snart är de båda indragna i den onda Måndrottningens intriger. Samtidigt härjar en dödlig pest på Jorden. Cyborger som utses till försökskaniner har ingen chans att överleva …

Disneys Askungen har alltid varit något av ett hatobjekt för mig, Askungen känns lite våpig och hennes drömmande utan att tänka en tanke på att fly irriterar mig. Jag har aldrig fått den sagan att riktigt gå ihop. Med Cinder var det annorlunda. Hon är allt annat än ett våp, visserligen är hon genetiskt omformad så att hennes intelligens blir något förbättrad i och med hennes ständiga tillgång till internet men förutom det kan det inte förnekas att hon är väldigt handlingskraftig. Visst hon är också 17 år gammal och gör beslut aningen förhastade ibland. Det känns som om dagens böcker nästan alltid har ett stråk av att huvudkaraktären helt okaraktäristiskt måste göra precis tvärt om emot vad den har blivit rekommenderad.

Men förutom det var det en spännande läsning hela tiden, och en fascinerande värld och hur allting hänger ihop. Personbeskrivningen är aningen knappa, och subjektiva, vi får tillexempel veta att prins Kai är synnerligen snygg men ingenting om hur han faktiskt ser ut beskrivs. Detta är som vanligt både på ont och gott, man kan föreställa sig själv, men några hållpunkter att hänga upp föreställningen på skadar aldrig.

Jag längtar verkligen till att läsa fortsättningarna, och del två kommer på engelska nu i februari. Men även den svenska utgivningen är planerad till någon gång 2013 så jag kommer hålla ut till den, allt för prakten i bokhyllans skull ni vet. Om dessa fyra delar tillsammans blir så fantastiska som jag hoppas kan det verkligen bli något stort. Jag har googlat lite, och bok två kommer heta Scarlet, vilket givetvis blir en parafras på Rödluvan. Men del tre och fyra heter Cress och Winter, Cress får mig att tänka på cressent moon men jag kommer inte på någon sagofigur som kan passa där, ingen självklar för Winter heller, har ni några idéer?

Minirecensioner X3

Titel: A Coloring Book

Författare: Andy Warhol

Recensions-ex: Ja

Betyg: 4/5

Denna stora fina bok är alltså en målar bok, ni vet en sådan där man skall hålla sig inom linjerna och färglägga. Även om jag kan tänka mig att den kreativa Andy hade låtit oss göra precis vad vi behagade med hans målarbok. Personligen tänker jag inte skända den alls. Den skall bara finnas till som inspiration, ligga framme på soffbordet och stoltsera med sin prakt. Bli bläddrad i och helt enkelt vara allmänt snygg som den är.

Titel: Morris Lessmore och de fantastiska flygande böckerna

Författare: William Joyce

Recensions-ex: Ja

Betyg: 5/5

Jag tyckte verkligen om denna bilderbok, och det finns ett särskilt vemod över den som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Som en stillsam ensamhet ungefär. Bilderna är fantastiska och formen också. En mycket fin bok att ta fram och läsa flera gånger. Finns även som kortfilm att kolla på här.

Titel: Kurt Cobain finns inte mer

Författare: Hanna Jedvik

Recensions-ex: Ja

Betyg: 3/5

Ja, musiken finns ju där. Den som jag själv älskade och andades i samma ålder och fortfarande. Men det är också huvudsakligen det som håller mig intresserad. I efterhand minns jag inte mycket mer vad som fångade mig. Det räcker inte hela vägen fram och stundtals blir jag irriterad på nästan varenda karaktär. Jajo på läsvärd men inget jag kommer läsa om eller tänka mycket på efter läsandet.

Tre lite längre, korta recensioner.

Imorgon skall årets sista hemtenta in, terminens sista skall in någon gång i januari, så visavi har jag nästintill jullov imorgon = tid för julbak, flytta alla böcker, julstädning, uppackning av garderob och ni vet, vanliga härliga saker. Mina böcker är alltså nu nedpackade och jag har i skrivande stund dåligt minne av vilka böcker jag läst på senaste tiden. Men dessa tre kan jag svära på att jag har läst, även om jag för mitt liv inte vet vilken pappkasse de just nu befinner sig i.

Titel: Rubinröd

Serie: Tidlös kärlek #1

Författare: Kerstin Gier

Förlag: Bonnier Carlsen

Sidantal: 365

Utgivningsår: 2012

Recensions-ex: Ja

Betyg: 3/5

Gwendolyn Shepherd lever med sin stora och speciella familj i London. I väntan på att hennes malliga kusin ska göra sin första tidsresa, fördriver Gwen tiden med att plugga och hänga med sin bästa kompis efter skolan. Ända tills den dag hon plötsligt befinner sig i det viktorianska London i slutet av 1800-talet!

Jag tänker börja med att åsidose den lilla könsdebatten som härjats kring denna bok, dels för att jag har glömt allt bra jag skulle säga om det, men också främst för att när jag läste boken var det inte ett stort problem för mig. Det var inte det mitt läsande huvud valde att lägga fokus på då, utan det är snarare i efterhand jag har stört mig på det. För när jag läste boken tyckte jag mycket om den, visst den kunde kännas väl ung ibland och med många stereotyper med perfekta kusiner, stänga mormödrar, hänförande karlakarlar och huvudpersoner som ser sig själva som mer märkliga än vad omvärlden i alla fall borde göra. Men den var medryckande och spännande och många frågor lämnades obesvarade vilket får mig att vilja läsa del två snarast. Det som stör mig en aning är dock att det växlar väldigt från kvalitativa och trovärdiga karaktärer till helt otroliga sådana så att man nästan kan dra ett streck mellan dem – dessa kan finnas medan dessa är helt orimliga. Och jag menar inte att alla karaktärer skall vara ”normala” för att vara trovärdiga, men det hade inte skadat om även de mer utsvävande personerna hade fått några extra lager djup.

Titel: Fyren och stjärnorna

Författare: Annika och Per Thor

Förlag: Bonnier Carlsen

Sidantal: 272

Utgivningsår: 2009

Recensions-ex: Nej

Betyg: 2/5

Blenda Stjärnöga. Det var så pappa kallade henne. Men nu har Blendas och Eriks pappa varit borta i sju långa år. Kanske i Amerika, ingen vet. Barnens mamma, Tora, har slutat att vänta och hoppas. Likaså har Eriks minnesbilder bleknat, men i Blendas snäckskalsskrin har traven av prydligt hopvikta brev till pappa vuxit för varje dag.

För några år sedan läste jag Thors En ö i havet-serie och älskade den verkligen, rätt mängd historik och djup och välutvecklade karaktärer som man fick lov att bli mångsidiga med tiden. Men det var också en svit om fyra böcker så de hade också sidantalet på sig att göra det, även om jag inte tror att jag skulle vara lika begeistrad vid en omläsning idag. Men det Fyren och stjärnorna saknar är faktiskt sidantal. Det är ingen dålig bok. Men det känns som en extremt förkortad schablonbild av den förlorade fadern, mammans nya man, som vill vara lika elak som han i Fanny och Alexander, men det finns helt enkelt inte plats för det. Jag hade kanske önskat mig att det skulle vara lite grymmare, lite mörkare innan gryningen om ni förstår vad jag menar. Det är för små nivåer emellan dalarna och topparna för att det verkligen skall kännas. En fortsättning eller en förlängning av denna bok hade den verkligen klarat av.

Titel: Divergent

Del i serie: Divergent #1

Författare: Veronica Roth

Förlag: Modernista

Sidantal: 362

Utgivningsår: 2012

Recensions-ex: Ja

Betyg: 4/5

 Beatrice Pryors dystopiska hemstad Chicago är samhället uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. En särskild dag varje år måste alla sextonåringar välja vilken falang de vill tillhöra för resten av livet. För Beatrice står valet mellan att stanna kvar med sin familj hos De osjälviska eller att vara den hon innerst inne är.

Detta var verkligen en sådan bok jag öppnade och helt plötsligt hade ett hundratal sidor bara rivit förbi, både på ont och gott. Men mest på gott. Det fanns uppenbarligen ingenting som direkt störde mitt läsande nog för att jag skulle behöva stanna upp. Det var först framåt slutet det började hacka lite, både i historien och omgivningen där jag läste den blev det aningen oopptimalt. Vissa saker kändes påskyndade eller som nödlösningar, men även om boken är relativt lång tycker jag att den hade klarat av en förlängning av slutet. Eller kanske att man inte lät bokens 300 första sidor utspela sig på en vecka ungefär. Nåväl, trots detta är det verkligen en full tillräcklig bok, och tillfredsställande på många andra vid, och en mycket bra första del. Förhoppningsvis är del två ändå bättre!

Mamette krossar mitt hjärta ena sekunden, och tröstar det nästa.

Titel: Mamette – änglar och duvor

Del i serie: Mamette #1

Författare: Nob

Förlag: Wibom Books

Sidantal: 48

Utgivningsår: 2012

Recensions-ex: Ja

Betyg: 5/5

Rund och med håret i en knut – så som vi ofta tänker oss gamla damer men Mamette är en mormor som har glömt bort att bli gammal. Hon är nyfiken på livet och hänger med varierad framgång med i teknikens utveckling. Kvarterets ungar får sig kanske en uppsträckning i hyfs av Mamette ibland men i utbyte lär hon sig de senaste SMS-förkortningarna.

Denna bok låg i brevlådan när jag var på väg till bussen mot Kontrast, och trots att jag redan hade några böcker i väskan stoppade jag på mig den och läste den sedan på bussen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, något roligt och fint tecknat, absolut. Men inte det här.

Det är det absolut mest hjärtskärande jag läst på länge. I stil med den så rörande Leo Gursky i Kärlekens historia, fast lyckligare och med en fastare hand. Mamette är så karikatyriskt pytteliten att man vill stoppa henne i jackfickan som en pyssling, men samtidigt är hon så plågsamt verklig. Det är så fint hela tiden att det stockar sig i halsen och kramar om hjärtat. Som det absolut bitterljuvaste med att bli gammal.

Bilderna är makalöst söta, och formen passar väldigt bra, det är rundade hörn och allting stämmer överens, färgerna, typsnitt, format, allting. Det är nästan som ensides strippar, som ibland blir längre, och kronologin är precis som typen av strippserier brukar vara, icke existerande. Dock blir det inte på det viset, i likhet med tillexempel ett Simpsons avsnitt, i och med varje ny stripp eller avsnitt att all vetskap vi fått sköljs bort inför det nya. Karaktärerna utvecklas och historien leds framåt, det är inte ett evigt cirkulerande som börjar om på noll efter ett varv. Vilket jag älskar, vilket gör att jag vill läsa mer.

Jag har försökt att googla, men min skolfranska är verkligen på bristningsgränsen när det kommer till denna typ av uppgifter. Men vad jag kan utläsa så finns det åtminstone fem Mamette böcker på franska, och jag hoppas verkligen Wibom tar sig an att översätta alla, dels för att de verkligen gjort ett makalöst fint jobb, men också för den otroliga cliff hangern som denna slutade med.

”I samma ögonblick som det första av de åtta mörkbruna benen snuddar vid den gamle mannens kalla hud vaknar han igen.”

Titel: Klappa händer små

Författare: Dan Rhodes

Förlag: Basil

Sidantal: 224

Utgivningsår: 2011

Recensions-ex: Ja

Betyg: 4/5

Någonstans i en liten stad i Tyskland finns ett bisarrt museum där en spindelätande gammal man och stadens doktor utgör de märkligaste av bundsförvanter. Samtidigt, i en by långt borta, förälskar sig den vackraste av flickor i den vackraste av pojkar, en bagare med brustet hjärta spelar valthorn och stadens mest ineffektiva poliskonstapel avslöjar, med viss hjälp av hunden Hans, ett brott så groteskt att det kommer att skaka världen.

Sedan långt tillbaka har jag älskat Dan Rhodes, och då främst på grund av hans Skeppsbrott som kom ut för flera år sedan på svenska. Den finns dock inte att få tag i längre på svenska, men på engelska under namnet Anthropology har den kommit i nytryck, i en utgåva som matchar den engelska utgåvan av Little hand clapping. 2013 kommer även en fortsättning på Skeppsbrott/Anthropology som heter Mary Me.

Att Rhodes är speciell märktes redan i Skeppsbrott, men saken med den boken var ju att det var 101 noveller på exakt 101 ord vardera. Det var som att skrapa på ytan att läsa den, det var fantastiskt och kärlek vid första ögonkastet för mig, jag minns att jag gjorde hundöron på nästan varje sida när jag läste den. Bara för att sedan kunna läsa favoritbitar. Skillnaden emot Klappa händer små är att det är en roman, en hel bok där läsaren verkligen får dyka ned och gotta sig i denna värld.

Trots att berättelsen på inget vis är linjär, och det är dessutom många personer att hålla reda på, åtminstone åtta stycken kommer man riktigt nära, så kommer man dem verkligen inpå djupet. Det är förtvivlande vackert, äckligt, sorgligt, kärleksfullt och fullständigt tidlöst, som om personerna vi läser om lever i en lucka av tiden dit dagens nymodigheter tack och lov inte tagit sig in. På bokens baksida beskrivs Klappa händer små som att ”Bröderna Grimm möter Tim Burton.” Och absolut, det kan jag verkligen hålla med om, även om jag tycker att Rhodes med denna bok gjort sin egen specialitet så självklart att han inte behöver liknas med någon annan.

Rhodes kom också i år ut med en bok, This is life, som har en helt fantastik bokvideo, kolla här;

Och en Chris Gavin har gjort en animation till Little hands clapping, också den värld att se;

En andra frukost.

Nu är klockan slagen och jag hoppas att ni är många som, så som jag, firar en andra frukost i Bilbos ära. För att närma oss denna storhet lite försiktigt tänkte jag visa bilder från Bilbo utgåvan som Tove Jansson illustrerade.

Pojkar, pojkar, pojkar.

Det var så länge sedan sist, men nu tyckte jag att det var dags att ta del av en tematrio igen. Denna gpng vill Lyran att vi berättar om tre böcker med mansnamn i titeln. Mer info hittar du här, som vanligt!

1. Bilbo – en hobbits äventyr av J.R.R. Tolkien. Jag älskar detta äventyr från början till slut och både ser fram emot och bävar inför filmerna, men rekommenderar ändå er alla starkt att läsa den, oavsett om ni planerar att se filmatiseringen eller inte.

2. Kalle och chokladfabriken av Roald Dahl. Och även uppföljaren Kalle och den stora glashissen är helt klart en klassiker som även de bör läsas, eller, om man vill ha extra roligt, lyssna på inspelningen med Ernst Hugo Järegård som uppläsare.

3. Listigt, Alfons Åberg av Gunilla Bergström. Detta är min solklara Alfons favorit, det går inte att komma ifrån, han är ju så sjukt listig. Och storkusinerna med klocka på armen. Redig igenkänningsfaktor där.

Tills döden skiljer oss åt.

Titel: På drift

Serie: The Walking Dead #2

Författare: Robert Kirkman, Charlie Adlard, Cliff Rathburn

Förlag: Apart Förlag

Sidantal: 144

Utgivningsår: 2011

Recensions-ex: Nej

Betyg: 4/5

Volym 2, På Drift, den spännande fortsättningen på den kritikerhyllade zombiesåpan, är 144 sidor tjock och samlar nummer 7–12 av den amerikanska serietidningen. Albumet kommer lagom till premiären av den andra säsongen av den populära TV-serien (premiär i USA 16 oktober, svensk premiär i november).
Gänget bakom TV-serien har lyckats hålla det mesta kring handlingen i säsong två hemligt. Vad vi vet är dock att Hershel gör entré. Hershel dyker även upp i volym två och har en inte helt obetydlig roll i den serietidningen.

Jag har sett säsong två av TWD, innan jag läste serien, alla avsnitt utom det sista. Jag vet inte varför jag såg alla men bestämde mig för att sista 40 minuterna inte förtjänade min tid, men så blev det i alla fall. TV-serien är inte riktigt för mig. Seriealbumen är däremot en helt annan diskussion. De tycker jag verkligen om, och i vår/sommar har jag läst de tre senaste som finns utgivna på svenska.

I detta nummer ”På drift” hade jag en relativt bra uppfattning om vad som komma skulle med tanke på att jag som sagt sett TV-serien, men jag måste säga att i jämförelse bär serien upp för de många brister jag anser att TV-serien har. Vissa av de vändningar som hände i TV-serien finns tack och lov inte ens med i serien och i de flesta fallen är det bara till dess fördel. Seriens handling är trovärdigare och intressantare och karaktärerna är intressantare och jag slipper irritera mig på Lori varje gång hon uppenbarar sig, vilket jag däremot gjorde i TV-serien där jag hoppas att hon går och blir uppäten snart.

I detta nummer, som är lika välgjort som det första, inleds det även med ett förord av Fredrik Strage, ett fint sådant, men jag hade önskat att jag hade läst det först efter att jag läst serien. Som efterord alltså, då det snudd på spoilade vad som komma skulle i volymen.

Kort och gott, ett mycket bra andra nummer, även om jag längtar tills de rotar sig mer istället för att byta miljöer så ofta.

Titel: I tryggt förvar

Serie: The Walking Dead #3

Författare: Robert Kirkman, Charlie Adlard, Cliff Rathburn

Förlag: Apart Förlag

Sidantal: 144

Utgivningsår: 2012

Recensions-ex: Nej

Betyg: 5/5

En epedemi av apokalyptiska proportioner har svept över världen, och har fått de döda att resa sig och livnära sig på de levande. Inom några månader raserar civilisationen; det finns inga myndigheter, inga livsmedelsaffärer, ingen utdelning av post, ingen kabel-tv. I en värld styrd av de döda, är vi tvingade att börja leva.

Volym 3 följer vårt gäng med överlevande när de hittar ett permanent läger inuti ett fängelse. Relationer ändras, personer dör, och vårt gäng med överlevare lär sig att det finns något mer dödligt än zombies där ute; varandra…!

Nu, i volym tre kan jag äntligen pusta ut och inse att TV-serien har valt att gå en annan väg och att jag är lika oviss som de som inte sett den. Sista uppslaget av volym två visade hur Grimes och hans sällskap snubblade över ett fängelse, och de skall nu försöka göra detta till sin borg, sitt zombie fort så att säga.

Volym tre är till viss del vidrigare än de två tidigare, på det vis då den både visar på nykomlingarnas reaktioner på de interner som finns kvar i fängelset, men den belyser också, tydligare än tidigare åtminstone, att bara för att man hittills är en överlevande i en zombie apokalyps så betyder det ingalunda att man är livsälskande och gör allt för att skydda sitt eget och andras liv. I vissa fall är det snarare tvärt om.

Orvar Säfströms förord är underbart på alla sätt och vis och ger ännu mer valuta för pengarna åt detta nummer som för mig är det bästa hittills. Jag gillar verkligen att de nu geografiskt inte rör sig så mycket, även om Rick givetvis tar sig en avstickare och gör en upptäckt vars betydelse jag ser fram emot att följa. De är på en plats och det känns som att karaktärerna får utvecklas mer på det viset, förutsatt att de inte dör förstås.

Det enda jag egentligen har att ta upp som något negativt är egentligen att, ibland, om det tillexempel är porträttvy av ett ansikte där man inte ser karaktärsdrag i kläder eller handling, så kan det ta mig ett par rutor innan jag inser om det är Rick, Otis eller Hershel som pratar. Vilket kan förvirra mig otroligt. Tre vita, ”medelålders” män, alla med begynnande skäggväxt och skarpa käkben. Har någon annan också haft samma problem eller är det bara jag?

Titel: Köttets lustar

Serie: The Walking Dead #4

Författare: Robert Kirkman, Charlie Adlard, Cliff Rathburn

Förlag: Apart Förlag

Sidantal: 144

Utgivningsår: 2011

Recensions-ex: Ja

Betyg: 5/5

Rick Grimes och hans lilla grupp av överlevande har stängt in sig i ett fängelse, belägrade av de levande döda. Rollerna är ombytta, de ”andra” befinner sig plötsligt på utsidan. Situationen påminner om ett USA där de rika stänger in sig i så kallade ”gated communities”, alltmer rädda för den verklighet de själva har skapat – men inte vill se.

Nu börjar vi verkligen komma någonstans, karaktärerna har verkligen utvecklats, de ”tråkiga” har vi gjort oss av med och nykomligar har redan mängder av personlighet. Visst var det tidigare hemskt när någon dog, men efter denna volym, när någon av dessa dör kommer det antingen kännas som en seger eller som en stor sorg. För nu har jag verkligen fäst mig vid karaktärerna.

Visst kanske jag inte alltid håller med eller drar jämt med alla av dem, men det spelar verkligen ingen roll för att det skall vara bra. I denna volym tycker jag också att det görs så många upptäckter som, med största sannolikhet, inte utforskas närmare eller förklaras, som jag håller på att spricka av nyfikenhet över att få redo på hur det ligger till. Eftersom detta är en trippel recension och de som kanske bara läst volym två och tre även tar sig ned hit vill jag inte förstöra genom att gå närmare in på detaljer men det är mycket jag försöker reda ut i mitt huvud, helt utan lycka dock.

Farten stannar aldrig av trots att de även i detta nummer befinner sig i fängelset, ett tag var jag lite fundersam och undrade hur författarna rent praktiskt skulle få det hela fortlöpa utan att det enbart blir zombiedödande eller den där dog av en zombie. Men det fanns ingen anledning för mig att bry mitt huvud med det, för de klarar det galant. Det blir aldrig tråkigt eller upprepande och det är alltid spännande.

Endast två obetydliga saker har jag att anmärka på efter denna läsning av tre volymer, varför finns det inga sidnumreringar, och hur länge skall jag behöva vänta tills det är dags för volym fem? Enligt adlibris skall den komma nu i augusti, men jag vågar inte hoppas på att jag har sådan tur.

”Och när du lämnar mig nu är det humor på så många sätt du aldrig kommer att förstå.”

Titel: Humoristen

Författare: Tomas Kindenberg

Förlag: Zoo Publishing

Utgivningsår: 2012

Sidantal: 72

Betyg: 4/5

Recensions-ex: Ja

Tomas Kindenberg debuterade 2006 med Kan du inte bara vara pinsamt tyst. Nu kommer uppföljaren: Humoristen. Återigen är texterna korta. Återigen är kärlek, död och humor återkommande teman. Återigen liknar det inget annat.

Humoristen är en micronovellsamling, alla, vad jag kan utläsa i alla fall, med en man i huvudrollen. Men de är skrivna i jag-form och det skulle nog kunna vara fel av mig att bara anta att alla är män. Men jag läser det så. 34 mircronoveller om märkliga män. 34 briljanta micronoveller.

Låt oss först prata om själva formen och formgivandet, som är makalöst. Det är en så förjordat snygg bok att jag vet inte vad. Ingenting har lämnats åt slumpen och varje novell har en illustration. En numrering gjord i bläckblå vattenfärg som får mig att dra tankarna till Rorschachtestet, ett test som säkerligen många av huvudkaraktärerna i böckerna skulle behöva göra för övrigt. Boken har innehållsförteckning, vilket inte är så värst ovanligt i novellsamlingar visserligen, men den har också, vilket jag uppskattade otippat mycket, numrering i förhållande till totalt antal sidantal. Alltså istället för att det står 14 längst ned på sidan står det 14/72. Så man hela tiden vet hur nära slutet man är. Mycket fint, hela boken är fulländad i det begreppet, från färgsättning till papperskvalitet.

Och att skriva micronoveller, istället för tillexempel vanliga noveller eller en hel roman, gör Tomas Kindenberg med bravur. Det må vara märkliga män, med märkliga funderingar, men det är dessutom också alltid intressant och läsvärt. Vem är det som är konstig nu och titelnovellen Humoristen tillexempel, är båda korta små mästerverk. Och detta händer om och om igen. Det kanske inte är nyspakande, det påminner faktiskt väldigt mycket om Dan Rhodes Anthropology, som på svenska gavs ut som Skeppsbrott för några år sedan, även om den fokuserade mer på just kärleksrelationer och ibland var fylld av en ömhet som Humoristen saknar. Men vi kan utse dem till litterära syskon eller kusiner, släktskap finns i alla fall.

Och Humoristen då, som vad jag förstått skall komma ut idag, är en mycket bra bok om man vill börja läsa novellsamlingar men inte vet var man skall börja, eller om man vill läsa något bra, nutida och svenskt, eller om man bara vill läsa något genialiskt och kort. Så skaffa er denna, den är som gjord för sommardagar, oavsett om det stormar eller solen lyser i ögonen.