Så här ser det ut.

Såhär ser det ut på mitt matbord just nu. Idag skickade jag in tentan till den åh så tråkiga konsthandelskursen, men jag har här raddat upp för att tidigt imorgon bitti stiga upp och ta mig an hemtentan i Muminkursen. Det kommer bli mycket roligare!

Och såhär ser det ut i det lilla vitrinskåpet jag målade om här om dagen. Det huserar muminhusgeråd och taket låtsas att det är godisaffären Pippi Långstrump besöker.

Och sist men inte minst, såhär ser det ut i min samling med olycksaliga syskon. För ett par veckor sedan hade jag bara två i inbunden utgåva men nu har jag på loppisar och liknande lyckats hitta många fler. Nu saknar jag bara fyra stycken tills jag kan börja läsa hela serien!

Vad som händer just nu; praktikplats sökes.

Inget internet fortfarande, men jag skriver hemtenta i helgen så jag har placerat mig hos mamma och pappa där internet glittrar fram som en vintergata fylld med enhörningar. Nåja åtminstone känns det så efter öde marken hemma hos mig. De två sista tentorna skall skrivas på detta program. Examen glittrar där framme i framtiden. Men.

Jag har ingen praktikplats ännu.

Alltså det är helt makalöst. Allt som snart står mellan mig och en kandidatexamen är att få en praktikplats. Någon kan få min kunskap och kompetens och arbetsmoral helt gratis men ändå lyckas jag inte hitta något. Huvudsakligen på att de redan har en praktikant eller att detta är en dålig tid att ta emot praktikanter, att det inte är något fel på mig betonas eller att jag kan få komma på praktik i sommar eller höst går bra. Och det är ju jättefint. Men jag behöver nu.

Så, mina goda läsare, och ni är ju rätt många. Jag hoppas att jag framstår som snäll här på bloggen, för jag tycker faktiskt att snällhet är en viktig egenskap. Och att jag verkar kunnig och åtminstone passionerad om det här med böcker. Så ni känner er benägna att hjälpa mig om ni kan.

Vet ni något förlag som skulle behöva mig i tio veckor? Jag kan börja redan den 25 mars.

Eller något bibliotek som behöver en till bokälskare som kan hjälpa till? Jag kan om inga andra arbetsuppgifter finns hålla på med högläsning för småglinen. Med röster och sådär.

Eller har ni något annat lösryckt tips som skulle kunna hjälpa mig i denna ångestladdade situation så är alla varmt välkomna! Jag vore fruktansvärt tacksam och skall genast sammanställa ett färggladare inlägg om roligare saken som plåster på såren för att denna blogg varit så färglös på sista tiden!

En timma till bokrean börjar.

 

Jag har ju egentligen köpstopp och vad jag har sett av bokrean hittills i kataloger och så har sannerligen inte lockat nämnvärt. Däremot har en av de små oberoende bokaffärerna här i staden nattöppet ikväll och jag kan ju inte låta bli. Det kan ju vara trevligt att bara vara där. Bara för att se vilka andra som tycker så mycket om böcker att de står i kylan vid tolvslaget. Så jag och mamma har bestämt oss att klampa dit. Nu börjar vakan. En timma till avgång.

I istället för hemma hos mig.

 

Alltså. Hela veckan har jag piffat och fixat och donat här hemma och gjort så fint men inte riktigt blivit klar. Det sista hade jag tänkt att göra idag. Sedan hade jag tänkt att göra ett hemma hos reportage med mig själv av mig själv. Och visa här på bloggen. Visa alla tjusigheter och bokhyllorna och sådära. Allmänt flådigt och sådär städat som det aldrig är. Men då ringde min far och tyckte att nu flyttar vi över de sista sakerna. De som jag låtsas inte alls står kvar i det gamla huset. Men jo. Och nu är det kaos igen. Så ni får hålla er lite. Det kommer komma ett hemma hos reportage om det så blir det sista jag gör. Men som synes på bilden ovan är det tyvärr inte aktuellt just nu. Det där stora rosa är för övrigt Kalles halloween huvud.

 

 

 

 

Som kompensation bjuder jag på två andra godheter. Först min julgran som fick stanna här i hela fem dagar innan jag gav upp för att slippa barren. Stefan tyckte det såg ut som att granen ville jaga en och äta upp en för att den var så tjock och bullig.

 

Och sedan en liten, liten köksvy med de nya hängande skålarna jag skaffade mig i förrgår. Jag har ingen aning om vad den faktiska termen är, men det känns som att jag vetat det någon gång. Lagom kitchiga och husliga på samma gång, om ni frågar mig.

2012 enkäten.

Tar mig an den stora 2012 enkäten så här på söndagskvällen, invaggad i semelkoma.

Gjorde du nåt 2012 som du aldrig gjort förut?

Ja, säkerligen en hel del som jag inte kommer på. Men bland annat var jag på barnboksfrukost, skrev en c-uppsatts, flyttade till eget boende, opererades också. Men mer självklara kommer jag inte på.

Blev några/någon av dina vänner föräldrar i år?

Inte en endaste en blev ens på tjocken. Men om vi räknar in godaste vännens syskon, och såklart gör vi det, så kom två små godingar till världen.

Dog någon som stod dig nära?

Ja, lilla älskade fina rara sötaste mormor.

Vilka länder besökte du?

Sverige. Så jag tänker räkna Malmö och Norrland. För annars var det Norrtälje och Stockholm för hela slanten. Men igår åkte jag till Göteborg fram och tillbaka så det börjar bra.

Är det något du saknar år 2012 som du vill ha år 2013?

Givetvis skulle jag önska mormor fanns år 2013 också men det går ju inte. Sedan en utomlandssemester bara för sakens skull skulle ju verkligen inte skada. Och en redig hobby vill jag skaffa mig.

Vilket datum från 2012 kommer du alltid att minnas?

17 oktober.

Vad var din största framgång 2012?

Skriva 15/16 sidor av C-uppsatsen samma kväll som den skulle skickas in och faktiskt få den godkänd. Sluta vara kär i Stefan, alltså det är stor ofantlig self five på den. Speciellt eftersom vi är så goda vänner nu tänker jag se det som framgång.

Största misstaget?

Att jag inte på riktigt tog ledigt mer, det var alltid något som häckade över och skulle göras, så 2013 skall jag försöka sluta spara allt till sista sekund.

Bästa köpet?

Åh jag vet verkligen inte. Jag köpte ett par mycket tjusiga sammetsbyxor med hög midja innan jul som känns himla bra men antagligen var något annat större fynd. Första utgåva av Trollvinter för en tia är såklart oslagbart också.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Ja, umgås med vänner och finKalle gjorde mig riktigt glad. Och att tillslut få bo själv känns riktigt skönt även om flytten var sisådär.

Vilka låtar kommer alltid påminna dig om 2012?

Hela Håkan Hellströms 2 steg från paradise i år igen. Och Från Klaraberg till dig med Moneybrother. Åh.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med andra år?

2012 var jag väl gladare än 2011 inbillar jag mig i alla fall, men det var ändå inte ett rakt igenom glatt år. Tror -13 blir bättre än båda dessa.

Vad önskar du att du gjort mer?

Ritat ännu mer, läst mer, definitivt spelat mer piano, bloggat mer, sökt mer jobb, ja men ni vet mer bra och mer nyttiga saker som själen mår bra av.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Antagligen kalasat mindre, och inte bara druckit mindre utan faktiskt stannat hemma mer och tagit det lugnt på helgerna. Stressat mindre.

Blev du kär i år?

Ja, i den där Karl och i Lotta Lundgren, stor crush där. Jag vill bli som henne.

Favoritprogram på TV?

Historieätarna utan konkurrens.

Bästa boken du läste i år?

Gud så svårt, men får jag bara välja en så får Jellicoe Road stå som segrare.

Största musikaliska upptäckten?

Jag spelar ju i princip samma musik, eller i alla fall samma artister, som jag gjorde 2000/2001, det kom så mycket bra då. Men The Cure fick en ordentlig nytändning för mig.

Något du önskade dig och inte fick?

Ballettskor och en hund. Som alla år.

Vad gjorde du på din födelsedag 2012?

Om jag inte minns fel skrev jag hemtenta den dagen som skulle in dagen efter, men till helgen slog jag till med whiskeykalas och gick på hiphopspelning.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Ja, men det har jag som redan svarat på i tidigare frågor, men nytt jobb, en ordentlig lägenhet som inte bara är tillsvidare

Vad fick dig att må bra?

Att stöka i köket är alltid ett säkert kort för mig, röra i grytor och knåda saker och långkok botar det mesta. Och se på Historieätarna med Kalle.

Vilken kändis var du mest sugen på?

Lotta! Eller, ja att hänga med mest, relationsmässigt tror jag Jakob Hellman årgång 1989 skulle vara en dröm.

Vem saknade du?

Mormor, och min bästis Kajsa som emigrerat till Egypten.

De bästa nya människorna du träffade?

Karl har jag ju träffat för flera år sen egentligen men det var ju i år vi verkligen började umgås. Och sedan lärde jag känna flera andra fina människor ordentligare också och helt nya bekantskaper men att börja rabbla namn känns rätt menlöst.

Mest stolt över?

Jag vet faktiskt inte, men det kan väl vara samma svar som på största framgångar?

Högsta önskan just nu?

En schysst lägga i Vasastan, en riktigt bra praktikplats till våren, en tam varg, ett välstämt piano och lycka i alla mina dagar.

Gott nytt 2013.

2012 alltså. Är det bara jag som i efterhand tycker att det verkat som ett ovanligt långt år? Hiskeligt långt nästan, för att inte tala om bara hösten. Den kändes som en ren evighet. Men nu är det så att säga över och jag tycker nog 2013 klingar bra, det kommer förhoppningsvis bli ett strålande år! Vad hände 2012 då här på bloggen?

Givetvis läste jag många fina böcker. Några av favoriterna detta år måste vara I dödsskuggans land, Klappa händer små, Amerikanska gudar som jag långsamt läste och kämpade med mig överallt, Fel grav som jag tyckte så mycket om att jag struntade i cykel till jobbet så jag kunde läsa medan jag gick. Själlös och fortsättningen och Styxx fantasys fantastisk svarta kanter, föga originellt imponerade Jellicoe Road även på mig otroligt mycket och jag längtar tills jag läser om den, Bloodlines var årets första bok och jag sitter nu och väntar spänt på del tre i serien som inte kan komma snart nog.

I övrigt blev jag väl relativt varm i kläderna när det kom till detta med att bokblogga, det var ju mitt andra år nu och det blev både videoklipp och utmaningar och bokevent. Men i jämförelse med första året var 2012 också körigare i skolan och på jobbet och rent allmänt ni vet, så jag tycker nog att det inte blev tillräckligt bloggat ändå.

2013 då, vad ska hända här då? Ja för hoppningsvis kommer jag få en fantastisk praktikplats på ett förlag någon gång under året och kunna blogga om det, jag kanske slänger in lite mer husochpysselinlägg nu när jag bor själv och har plats och lust att pyssla igen, det blir såklart böcker, böcker och mer böcker att läsa. Ännu har jag dock inte avslutat årets första bok. Jag kommer också ta min kandidatexamen, hör på den va! Någon gång hoppas jag att jag tilldelas en aningen semester det här året också, det gick upp för mig häromdagen att utomlands har jag inte varit sedan precis efter studenten, och det var många år sedan. Sen tänkte jag, vid sidan om jobb, skola, bloggande, karl, hem och hushåll också klämma in ytterligare någon sorts hobby. Just nu väljer jag, som föregående år, mellan balett, måleri eller piano och sång. Men nu ska jag inte ta ut mig i förskott, det är ju bara den andra ännu.

Funderingar nattkvisten när längtan blev för stor.

HEJ BLOGGEN JAG HAR SAKNAT DIG!

Okej, lite mindre desperat kanske skulle passa sig men ni fattar vad jag menar, man vill och vill, och tiden finns inte där. Ärligt talat jag kommer aldrig förstå hur ni som har ordentliga heltidsjobb, karlar, barn, middagar, umgänge, böcker att läsa, filmer att se och så tusen vidare saker att göra hinner blogga. Eller snarare ens sitta vid datorn. Medalj till er alla! Kanske borde jag prova att  schemalägga det hela? Nåja. Denna gång är det mestadels denna flyttning som tagit upp tiden. Och med det menar jag snön. Snön från helvetet skulle jag kunna kalla den om jag vore bitter. Den gör i alla fall flyttning katastrofalt mycket svårare. Men idag ställde jag in den sista boken i hyllorna som äntligen kommit upp. Lite huller om buller är allting fortfarande såklart, men jag tänker mig att allt skall vara strålande på julafton, och det ska vara gran. Ni skall få se bilder på alla hyllorna snart. Jag förstår inte hur jag någonsin kunde ha dem uppdelade på två olika våningsplan förut. Nu får dom äntligen vara tillsammans allihop! Jag tror att jag hade en poäng med detta inlägg… JO! Det absolut värsta med att flytta på vintern, och sova i en lägenhet när man har sina böcker nedpackade i ett annat hus och man kommer inte åt dem på grund av all snö, vet ni vad det är? Givetvis den sedvanliga jullängtanen efter att få läsa Harry Potter. Ingenting går ju upp mot jularna där.

“One can never have enough socks,” said Dumbledore. ”Another Christmas has come and gone and I didn’t get a single pair. People will insist on giving me books.”

Ja ni ser ju. På min önskelista, ni vet den officiella som man ger till familjen, inte den ständigt pågående i huvudet, står dock bara en enda bok. Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafón. Annars är det mest nyttiga tråkiga saker som strykbrädor och galgar. Har man sex fulla bokhyllor men ingenting att stryka kläderna på får man tyvärr prioritera. Nu är det dock hög tid att sova men bloggandet skall jag komma ikapp med! God jul så länge!

Vad jag har gjort istället för att blogga.

Jag skulle kunna utlova bättring, men just denna vecka ser det mörkt ut, att läsa tre kurser exakt samtidigt var inte en smart idé. Att sedan ha jobb, karl, helger, stundande flytt att ta hand om gör det hela också lite knivigare. Och i helgen besökte jag mitt älskade norr och begravde min ännu mer älskade mormor och umgicks med oräkneliga släktingar. Så bloggen har fått komma i skymundan. Men istället för att utlova bättring som sagt, när hela veckan tycks bli kaotisk, så mutar jag till mer er och bloggens förlåtelse med att ge er insikt i vad jag egentligen producerat i skrivarkursen jag läser nu på distans.

Förra veckans uppgift var visuel poesi. … Visuel poesi. Jag är som en jäkla blåval i öknen när det kommer till sådana saker. Men jag ritade en bild och kladdade lite text på.

 

Så här blev det i alla fall.

Och för några veckor sedan, precis innan lilla mormor gick bort skrev jag en text om och till henne, men inte helt sanningsenlig såklart. Jag minns inte riktigt vad uppgiften var, men det var något om rädslor inför framtiden ungefär. Så den får ni också läsa.

”Sofia mindes för länge sedan. Länge, länge sedan, långt innan millennieskiftet, när de var hennes mormor som hade haft äppelkinder mjuka som kaninpäls, inte hon själv. Hon mindes hur hennes mormor hade bett henne lägga hennes hår. Och sedan suttit stilla som ett ljus med slutna ögon och ett rosamålat leende på läpparna medan Sofias lugna, släta händer sakta rullade upp de tunna, vita håret på spolar av plast och sprayade.

Nu var det Sofia själv som var mormor, äppelkindad och med väderknän. Ryggen hade hon inte helt rätat ut på decennium och hon hade hudfärgade strumpbyxor som korvade sig vid vristerna. Precis som hennes egen mormor hade haft det. Men när Sofias mormor levde och var gammal så hade hon haft massor att göra med sin sista tid. Det fanns harpor att spela och möten att gå på, som en övning inför pärleporten och den stundande domens dag. Det fanns fortfarande en gud att tro på.

Det fanns stora dagstidningar i papper, som räckte en hel frukost, att läsa. Det fanns mat, som fick puttra i timmar, att laga och det fanns grannar som kom över på besök utan att ringa först. Det fanns fåglar att mata och trädgårdar att påta i. Och ville man vara vågad fanns det kurser i att lära sig moderniteter som datorer och hur man skickar textmeddelanden på mobiltelefoner.

Sofias mormor hade fyllt alla sina dagar på sin ålders höst, ibland hade tiden till och med inte räckt till. Sofia själv hade inte behövt laga mat själv på ett tiotal år, och bara ibland kunde hon minnas lukten och känslan av att sova i renbäddade, strykta lakan. Mjuka av år av tvätt och drömmar. Inte som dagens förbrukningssängkläder som automatiskt byttes varje morgon.

När Sofia tänkte efter var det säkert en vecka sedan hon hade pratat med någon, ens på telefon, och antagligen ännu längre ändå.

Sofia öppnade och slöt sina nu åldrade händer. Hon kunde minnas hur lena hennes mormors händer hade varit och hur hennes mjuka blåa blodkärl alltid hade fascinerat henne som ung. Det fanns ännu inte något föryngrande ingrepp för just händer så Sofias händer såg ut precis sin mormors.

Hon kunde minnas exakt hur det kändes att hålla de där händerna i sina, tyngden, den kalla kylan från vigselringarna och hur de smekte hennes i takt till någon psalm som spelade i bakgrunden.

Sofia kunde minnas allt det där. Men hon kunde inte för sitt liv minnas om det var ett år sedan eller mer som någon sist höll henne i handen. Inte heller vem det var som gjorde det sist kunde Sofia minnas. Bara att det var väldigt, väldigt länge sedan.”

Detta får ni roa er med tills vidare. Imorgon har jag ett hål på 2 h i schemat där jag tänkte försöka blogga samman massor av recensioner, men antagligen måste jag väl plugga istället.

Jag har ingen mormor längre.

Min underbart söta mormor dog natten till igår. Och det är så sorgligt och stort att jag inte har förstått det ännu. Hur kan det någonsin vara sant att jag aldrig skall träffa henne igen? Hur kan det stämma att hon aldrig kommer möta mig i dörröppningen med middag redo, puttrande på spisen? Hur kan det tänkas att jag aldrig mer kommer att få hålla i hennes mjuka små händer, aldrig mer höra henne säga åt mig att jag är för tunn och att jag inte bara kan bara dricka torrkaffe. Aldrig mer se henne smeka bort luggen ur ansiktet. Det var för länge sedan jag ringde henne, och jag kommer aldrig att kunna göra det igen. Det var för länge sedan jag träffade henne, och det går aldrig att göra igen.

Hur kan det vara så att ett 70-tal mil ifrån mig ligger en kropp och påminner om min mormor men som inte är henne längre? Hur kan någon säga att lukten av henne kommer sina och sakta försvinna för alltid. Hur kan det vara att 90 år inte är tillräckligt ändå? Att jag inte fick henne nog tid. Att det inte räckte till, att livet kom i vägen för ofta. Vad skall hända med jordgubbslandet och vem skall nu be mig att plocka? Och skrivstilen som prydde vykorten varje födelsedag. Och aldrig mer en julafton. Aldrig mer den blåa dräkten när det var dags för möte i församligshemmet.

Jag har ingen farfar. Eller farmor. Eller morfar. Och nu har jag ingen mormor heller. Och det är så förfärligt tomt. Och som att taket ovanför mig krymt något ofantligt. Som om hon var den sista pelaren som höll det uppe på sina smala axlar. Det är så obeskrivligt och ofattbart att det är över nu.

Att hon aldrig kommer se mig bli något. Att hon inte kommer vara med på mitt bröllop. Att Norrland inte längre kommer vara synonymt med mormor. Det gör så ont, och samtidigt går det inte ens att ta på. Går inte att tro på. Det är en helt ny, och väldigt mycket ensammare värld nu.

På resande fot med rufsigt hår.

Jag ville bara deklarera att jag lever och mår, äter bullar och och ser på skräckfilm. Jag har däremot inte varit hemma sedan i torsdags och Kalle, som jag har varit hos i två dagar, har ingen dator. Och jag vill inte blogga om kontrast från mobilen. Jag hade tänkt åka hem igår men då fick vi för oss att Kalle behövde ett piano, vilket jag givetvis blev taggad på då jag är den av oss som kan spela, så vi for runt hela jorden och provspelade känns det som. Utan lycka såklart. Och idag är det ingen idé att åka hem förrän efter min Fantasyföreläsnig som slutar först åtta. Men jag börjar längta hem till moderniteter som datorer och hårborstar nu. Förhoppningsvis blir allt som vanligt snart. Och jag har världens gulligaste seriealbum att recensera, ni kommer älska det!