”‘Du har ett födelsemärke på magen’, viskade han mjukt. ‘Det ser ut som en fjäril.’”

Författare: Gemma Malley

Titel: Oönskad

Förlag: B.Wahlströms

Utgivningsår: 2009

Sidantal: 279

Betyg: 3/5

Recensions-ex: Nej

Jag heter Anna och jag borde inte vara här. Jag borde inte existera. Men det gör jag.

Det är år 2140 och ett nytt läkemedel har gjort det möjligt att leva för alltid. Men det har också gjort att barn är oönskade på jorden. Alla som tar läkemedlet får skriva på en förkunnelse om att aldrig skaffa barn. Gör de det ändå tas barnet ifrån dem för att uppfostras på anstalt till ett liv som slav.

Anna är ett sådant barn, övertygad om sin egen ovärdighet. Men så träffar hon Peter som målar upp en alternativ verklighet. Har hon rätt att leva? Kan hon fly sitt liv som oönskad? Vågar hon följa Peter?

Jag vet inte riktigt var jag skall börja med denna bok, idén är helt klart slående. Folk lever och lever och att skaffa barn har därför helt förbjudits då Jorden och dess resurser helt enkelt inte kan föda hur många som helst. All good there, så att säga. Bra koncept. Och det börjar bra. Anna är fullkomligt övertygad om sin egen ovärdighet, att hennes existens förstör för andra. Så hon gör det till sin mission att vara den bästa Oönskade som någonsin funnits. Och i början funkar det, men sen, jag tror att det går lite för snabbt för mig. Jag vill att Malley skall dra ut på det ännu mera. Mer detaljer, gå ännu lite djupare. Man kan lätt räkna ut hur boken skall rulla fram, och det i sig gör mig inte så mycket, men jag hade velat veta mer under vägen. Vissa segment känns lite rykta ur luften också, först verkar de oönskade barnen relativt normala, under omständigheterna alltså, och sedan från ingenstans blir de till vidriga människor som leker rent obehagliga lekar med varandra. Just lekarna i sig måste jag säga att Malley beskriver skickligt då det var otrevligt att läsa om dem, men jag hade velat ha lite upptakt till att de var kapabla till sådana saker tidigare. Nu kändes det lite rykt ur luften.

Det finns ett par intressanta sidospår i boken också som jag tyvärr tycker får mer djup än historien om Anna i sig. Hade Malley slängt in kanske hundra sidor till och verkligen grottat ned sig i Annas tvivel eller för den delen övertygelse i början hade det verkat trovärdigare. Men ändå, det går i alla fall. Slutet har jag egentligen ingenting emot, men utan att säga för mycket, så anser jag att det verkligen var lite knall och fall, slutspursch gånger tusen. Efter lite googlande har jag dock märkt att det i skrivande stund är en trilogi, senaste delen kom ut 2010 så jag kanske får ut mer av fortsättningarna. För jag kan absolut tänka mig att läsa fortsättningarna trots de brister jag fann i Oönskad. Tillskillnad från tillexempel Ful, som jag inte uppskattade för fem öre och inte kommer läsa fortsättningarna till, tror jag ändå att både författaren och karaktärerna kan utvecklas i och med en fortsättning och det är alltid något.

A continuing story of survival horror

Jag har inte bloggat på hjälplöst länge, och då kunde det hoppas att jag hade haft sommarlov, bara druckit öl och lapat sol. Icke. Jag har skaffat mig ett jobb, och jobbat konstant känns det som. Jag har även flyttat och det är fullkomlig kaos bland mina böcker vilket såklart gör ont i hjärtat. Och jag vill inte packa upp bokfyllor och böcker innan jag fått tapetsera, tapeterna nu är persikofärgade, med citat på franska och bård… Och jag har spenderat ett par dagar i norrland utan internet. Och ovanpå det har böcker varit emot mig. Men nu tammetusan kommer återkomsten. Jag tänkte börja lite lätt med ett seriealbum jag har läst.

Författare: Robert Kirkman, Tom Moore

Titel: The Walking Dead – Tills Döden Skiljer Oss Åt

Förlag: Apart Förlag

Utgivningsår: 2011

Sidantal: 114

Betyg: 5/5

Recensions-ex: Nej

En epidemi av apokalyptiskt format har svept över världen och väckt de döda till liv. Smittan har på bara några månader fått civilisationen att kollapsa; kvar finns inga myndigheter, inga affärer, ingen post eller kabel-tv.

En av få överlevande i denna skrämmande framtid är Rick Grimes. Alldeles nyss var han en fridfull amerikansk småstadspolis. Skild från sin familj får han kämpa på liv och död för att försöka finna sin fru och sitt barn. Vilka är egentligen farligast? De döda eller de levande?

I en värld befolkad av döda tvingas vi till slut att börja leva.

Först och främst, A och O! Var inte en idiot som jag, köp inte den svenska översättningen. Inte att den tycks vara sämre eller att den var dåligt översatt eller något sådan, nej, nej. Översättningen var strålande och egentligen tycker jag att de svenska omslagen är bättre. Men. Jag kan tänka mig att många, precis som jag, gillar att ha alla volymer av vilken bok/serie-serie som helst i samma format genomgående. På engelska finns det redan fem volymer av serien att införskaffa medan det på svenska bara finns denna enda. Och så fort denna var över ville jag läsa mer, och nu måste jag vänta på nummer två på svenska så att alla är likadana. Irriterande. Nåväl.

Serien är magnifik. Jag har bara sett de två första TV-avsnitten så jag var inte full av spoilers när jag läste den. TV-serien verkar absolut bra men jag vågade inte se den själv om det skulle komma något riktigt rysligt. Hur som helst. Seriens skapare Robert Kirkman skriver i sitt förord att han alltid har undrat vad som händer med människorna i zombiefilmer inte bara medan de försöker överleva zombiersarna utan också efteråt och tanken är därför att vi skall få följa huvudpersonen Rick Grimes under en mycket lång tid. Vilket jag älskar då jag många gånger också undrat ”Men nu då? Vad händer nu?” när jag har sett en riktigt bra zombie-film.

Teckningarna är underbara och de passar verkligen till historien också. Det är spännande och händelserikt på det bästa sätt och den går inte alls att lägga i från sig. Kort sagt precis vad jag har väntat på att få läsa hela sommaren. Köp den nu. Nu i slutet av inlägget kan jag dessutom också inse att det är rätt smart att köpa på svenska och få längta till nästa nummer och dra ut på det underbara ännu lite längre.

”Skojade hon? Även om hon inte hade nämnt mitt skimmer, signalerade allt hos henne ‘ytbo’”

Författare: Kat Falls

Titel: Mörkt liv

Förlag: B.Wahlströms

Utgivningsår: 2011

Sidantal: 234

Betyg: 2/5

Recensions-ex: Ja

Våldsamma jordbävningar har skakat kontinenterna och stora landmassor har rasat ner i det stigande vattnet. Jordens befolkning har tvingats tränga ihop sig på den mark som finns kvar. De enda som har gott om plats är de som valt att bosätta sig i havet.

Femtonårige Ty har tillbringat hela livet på familjens gård på havsbotten. Men hans trygga tillvaro slås i spillror när nybyggarkolonin hotas av pirater som med våld försöker tvinga bort nybyggarna från sina gårdar.

Ty tänker inte ge sig utan strid och tillsammans med Gemma, en flicka från ovansidan som letar efter sin försvunne bror, beger sig Ty till kolonins farliga undre värld. Här upptäcker han mörka hemligheter om livet på havsbotten – hemligheter som hade varit bäst oupptäckta.

Åh, jag hade sådana förväntningar på denna bok. Den har egentligen allt, det är en dystopi och en helt ny verklighet, en hjälte, Ty, kanske lite väl ung men jag förstår principen om en fortsättning är tänkt, en skrämmande fiende, Skuggan, intriger och hemlighetsmakeri. Men ändå räcker det inte ända fram. Det räcker inte ens till mitten.

Jag kan applådera Kat Falls för hennes uppfinningsrikedom för vetenskapligt sätt är det en lyckad idé och hon verkar ha stenkoll på sina uträkningar och uppfinningar. Men när det kommer till det övriga faller det för mig handlöst. Ty är jobbig, Tys mamma är ännu jobbigare och Gemma är jobbigast av dem alla. Den enda karaktären jag tycker är det minsta komplex redan från början är Skuggan.

Visst, storyn i stort är fantastiskt men hur Kat presenterar den fungerar verkligen inte för mig. Det har tagit mig nästan en månads till och från läsande för att ens ta mig igenom den. Men nu är det över och jag vill verkligen runda av denna dåliga läs period jag haft, fyra medelmåttiga eller sämre böcker på rad, detta kan inte fortgå!

”‘Det är inte första gången en vedhuggare gör det… av ren ensamhet’”

Författare: Marcus Sedgwick

Titel: De som går igen

Förlag: B. Wahlströms

Utgivningsår: 2011

Sidantal: 203

Betyg: 3/5

Recensions-ex: Nej

Peter fick behärska sig för att inte skrika, han med. Med djup och dödlig skräck såg de snön rasa ned från gravar på alla håll. Sofia snodde runt. ”Peter!” 

Han följde hennes exempel och upptäckte att samma sak hände bakom dem. Och det de fick se därnäst var bisarrt och ännu mer skrämmande. Runt omkring dem reste sig långsmala, snötäckta fyrkanter. Gravarna höll på att öppnas. Snön gled av när kistlocken fälldes upp och sköts åt sidan.

Jag förbehåller mig rätten att ge en orättvis bedömningen av denna bok då den lästes både under normala omständigheter och under förfärliga. Fast jag antar att ens sinnesstämning alltid spelar in, oavsett om man är förtvivlad eller överlycklig. Nåväl.

Detta är på många vis en bok som håller sig till den klassiska vampyren, en blandning mellan den västeuropeiska och den östeuropeiska, ingen strigoi som vi känner igen från Vampire Academy kanske men inte heller så pass väst att den bara bygger på Draculas normer. Några av de grundläggande reglerna finns dock inledande där, känslighet mot sol och vitlök, förkärlek till jungfruar och kistor och så vidare.

Inledningsvis irriterade jag mig på Peter, dels tycker jag att han har en mycket svårbestämd ålder och att den aldrig nämns gör att jag kan räkna honom till allt från femton till tjugofem. Han är karlig i sin kropp men pojke i sin själ och har ett veligt beteende. Antagligen till följd av hans fars slutna personlighet och frånvaro av moder och det ständiga kringflackande men jag gillar mer de som slår uppåt redan från början. Kanske en krävande önskan av karaktärer men jag tror att i detta fall det hade gett mer till historien om Peter inte bara höll tyst och högg ved när något irriterade eller förbryllade honom.

Historien rent dramaturgiskt har en bra form i början, spänningen får byggas upp och falla i lagoma portioner, vissa gånger var det långtråkigt och andra var jag nervös nog att behöva skiljas från boken. Fram till slutkampen. Den jag hade hoppats skulle bli episk. Icke. Den knyts samman utan detaljer som om Sedgwick tröttnat på sin egen bok och vill att den skall vara klar.

Egentligen är det det enda jag har att beklaga mig över, att slutet blir snöpigt och snabbt. Kort. Jag vill veta mera, men det öppnar verkligen dörrar för en fortsättning som jag skulle kunna tänka mig ännu bättre än denna.

Jag vet att många av er bokbloggare har läst och recenserat denna redan, så avslutningsvis vill jag bara undra, var det bara jag som irriterade mig på de, i mina ögon, taffliga illustrationerna, som jag inte tyckte fyllde någon funktion?

Ever wonder what it was like for the Beast?

Författare: Alex Flinn

Titel: Beastly

Förlag: Bonnier Carlsen

Utgivningsår: 2011

Sidantal: 315

Betyg: 1/5

Recensions-ex: Nej

Populäraste killen i skolan, rik, skitsnygg: Kyle Kingsburt är the shit! Men han är också en elak egoist, ett riktigt as, verkligen helt beastly, ett odjur. En dag förvandlas hans vackra yttre och blir lika fult som hans inre. Enda sättet att bryta förtrollningen och bli av med pälsen, hornen och de långa klorna är att hitta någon som kan älska honom trots hans utseende. Och som han verkligen älskar tillbaka. 

Det enda bra med denna bok är att jag tog mig igenom den. Alls. Omslaget är i och för sig rätt så snyggt, men då läser man den fullkomligt förfärliga texten ”Han är skitsnygg, rik, elak och egoistisk. Han är verkligen… ett odjur.” Jag borde verkligen ha förstått att något var fel där. Jag förstår inte hur jag tänkte. En bok med ordet ”skit” som förstärkelseord, på framsidan, borde jag förbjuda mig själv att köpa.

Men hur som helst, jag kan ändå acceptera att jag ville ha den. En modern Skönheten och odjuret, det låter bra. Men Alex Flinn massakrerar grundberättelsen från första sidan till sista. Det formligen sticker i min kropp, som om ticks utlöses, den delen han är snygg i, med all della high school slang, vissa av orden till och med valda att inte översättas. Andra delen har den tillknäppta och trevande dialog någonsin. Det var riktigt länge sedan jag tyckte så pass illa om en bok. Jag finner inte ens ett nöje i att tycka illa om boken. Det märks också så tydligt i slangpratet att boken redan, den utkom 2007 på engelska, är fullkomligt daterad. Slang skall undvikas till varje pris. Och jag vill inte ens prata om chatt-delarna. Håll sig undan från slang, och chatt. Speciellt chatt där karaktärerna i boken förkortar ord. Inte ens själva historien, om jag förbiser språkbristerna, var särskilt bra. Den är förutsägbar och blir aldrig spännande. Nej, jag vill inte skriva om denna bok mer, det börjar utvecklas tick här igen bara jag tänker på det.

”‘Det var det fräckaste’, sade hertigen när hon berättade för honom samma kväll”

Titel: Drottningen vänder blad

Författare: Alan Bennett

Förlag: Ordfront

Utgivningsår: 2010

Sidantal: 124

Betyg: 3/5

Recensions-ex: Nej

Det är den engelska drottningens olydiga hundar som får henne att gå på bokbussen. Hon ber om ursäkt för att de skäller så och av artighet lånar hon en bok. Det visar sig vara en omåttligt torr och tråkig roman, men drottningen läser pliktskyldigt ut den, lämnar tillbaka den och återvänder till slottet med en ny bok i väskan. Den här gången får hennes val oanade konsekvenser. Boken hon lånat väcker nämligen Hennes Majestäts passion för läsning. En passion som växer sig så stark att hennes officiella plikter blir lidande

Den här boken är i början otroligt fantastik och mysig (och då är ändå ordet mysig ett ord jag inte gärna beblandar mig med). Drottningen är ljuvlig och jag kan verkligen tänka mig henne skumpandes efter sina ettriga hundar in på bokbussen med pesikokinderna röda av ansträngningen. Jag fullkomligt älskar hur hon verkligen trycker ned böcker i halsen på folk och domderar och har sig. Den är trevlig, som en trallvänlig låt ungefär. Men mot slutet tycker jag allt att det dalar. Det blir inte lika mycket spänning utan mer upprepning, vi vet vid detta laget redan att drottningen läser. Må hända att jag i slutskedet av boken hade feber, men jag tvivlar på att jag hade vunnits över ändå. Nu blev det snarare en bra liten bok, men som kanske antagligen passar för människor, som precis som Hennes Majestät, inte har läst så mycket innan. Då tror jag den är strålande. Men för mig var den bara trevligt tidsfördriv som bäst. En kort recension på en kort roman. Yes sir.

Begåvad slyngel skriver genial bok.

Titel: Jokern

Författare: Markus Zusak

Förlag: B.Wahlströms

Utgivningsår: 2010

Sidantal: 347

Betyg: 3,5/5

Recensions-ex: Ja

Ed Kennedy är en nolla utan framtid. Han kör taxi olagligt, spelar kort utan framgång och är hopplöst förälskad i sin bästa vän, Audrey. Vid sin sida har han Portvakten (Obs! Jag vet att det står ”Dörrvakten” på baksidetexten, men herregud, boken igenom nämns han som Portvakten, denna sorts misstag avskyr jag, som om de som sammanställt översättning och omslag och allting inte ens vet vad de andra har gjort.), en illaluktande, kaffedrickande hund. Hans liv är långtråkigt och utan spänning tills han av misstag förhindrar ett bankrån. Det är då det första esset dyker upp med tre adresser och tre klockslag. 

Jag gillade boken. Gillade, inte älskade. Det var vissa formuleringar som stack ut, som när Ed såg händer som rörde sig som om de grät och liknande. Många saker rörde vid mig, Marv och hans hemlighet, den gamla damen Milla och den fattiga familjens jullyktor för att nämna något. Men så här i efterhand är det finare att tänka på del för del än som en helhet. Eds fascination för ben gör mig fundersam, han talar om ben lite för ofta för att inte märka det, men för icke ingående för att det skall vara en besatthet. Så jag vet inte hur jag skall tolka det. Ed i allmänhet har jag lite problem med, han kallar sig bokälskare men vet inte vilka Sylvia Plath, Graham Greene och Morris West är. Där tycker jag verkligen att Zusak nedvärderade sin egen karaktär.

Lamheten hos Ed och hans vänner gör att jag verkligen vill ruska om dem, och de ruskas tack och lov om i slutet, annars hade jag gett ett ännu lägre betyg. Missförstå mig rätt, det var inget direkt dåligt när jag läste boken, lite småsaker här och var men det kan jag såklart leva med, men i efterhand var den lite jaha… Att det hela blev till en Sofies värld-aktig twist på var jag inte heller förtjust i. Jag tror jag skulle ha gillat boken bättre om jag inte redan hade läst och älskat Boktjuven för det gjorde mina förväntningar skyhöga. Det jag däremot älskar med denna bok är att i alla fall jag tycker den andas starten av Boktjuven, att den inte hade blivit det mästerverk den blev om inte Zusak tidigare hade skrivit denna Jokern. Så för det tackar jag dig Ed Kennedy.

(Och BTW, bara jag som tycker att sista två meningarna tyder på att titeln var helt fel översatt?)

Ingen kommer undan eskapismen!

Titel: Utopi #1

Chefredaktör: Fabian Göranson

Förlag: Kolik Förlag

Utgivningsår: 2011

Sidantal: 130

Betyg: 4/5

Recensions-ex: Nej

Jag minns inte riktigt hur jag fick höra talas om Utopi men jag antar att jag snubblade över den på någon bokblogg. Hur som helst så hamnade den högt upp på önskelistan och så fick jag den till min glädje på min födelsedag. Tidningen börjar med en ledare av chefredaktören Fabian Göranson som inte målar upp en vacker värld att leva i men i detta sammanhang passar texten perfekt. Det behöver inte alltid vara förfärligt med de katastrofer vi går till möte då de tar fram så mycket kreativt i folk.  Sedan följer ett uppslag som kallas noterat där tävlingar, nyheter och notiser får plats. Utopisternas manifest kommer efter och första stycket lyder;

Våra ögon vill ha mer. De ropar efter sirliga sägner, efter gränslösa fantasier och de ropar efter djupaste mystik. Våra hjärnor kräver science fiktion, våra nerver suktar efter skräck, blodet törstar efter äventyr, och njurarna begär av någon anledning humor. Från andra håll höjs krav på erotik. 

Undertecknat bl.a. Kim W Andersson, Elin Fahlstedt och Lars Krantz, alla serieskapare i tidningen.

Jag föll som en fura direkt, precis den sortens serier som jag vill läsa. Sedan är det lite intervjuer och en krönika och till slut kommer jag till serierna. Alla är förvånansvärt välskapade, eller inte förvånansvärt egentligen. De flesta serietidningarna är oftast det, men jag läser ytterst sällan serier från Sverige. Bamse var antagligen den senaste. Jag tyckte mycket bra om alla serierna och älskar att de inte är begränsade just för att vi kommer från Sverige, utan varken rymdbas eller genetiska monster. Det var en bra blandning på serierna, både vad de gällde själva historieinnehållet och utseendet. Det enda jag tyckte var tråkigt var att serien Tea Party av Nancy Peña var en uppföljare till hennes tidigare serie Katten och kimonon, som jag tyvärr inte läst. Jag kikade lite snabbt på Tea Party, och den verkade vara precis i min smak, men därför kunde inte tillåta mig själv att läsa den innan jag har läst Katten och kimonon trots att det var en fristående fortsättning. Dock har Kolik förlag redan gett ut den så det är bara för mig att skaffa den.

Det känns som ett mycket lyckat första nummer av en vad som kommer bli en mycket givande serietidning, och redan är för den delen, även för de som inte gillar serier. Om man vill teckna en prenumeration, vilket man borde, mycket billigare, eller bara läsa mer om tidningen kan man göra det här.

”‘Det var en gång en jätte’, sade Abraham Setrakians farmor.

Titel: Släktet

Författare: Guillermo Del Torro och Chuck Hogan

Förlag: Bra Böcker

Utgivningsår: 2011

Sidantal: 466

Betyg: 4/5

Recensions-ex: Ja

De har alltid funnits bland oss – vampyrerna. I hemlighet och i mörker har de väntat på att deras tid ska komma, och nu är den äntligen här. Inom en vecka kommer Manhattan att vara utplånat. Inom tre månader resten av USA. Och inom sex månader: hela världen. En boeing 777 från Berlin har precis landat på JFK-flygplatsen i New York när allting plötsligt svartnar. Kontrolltornet tappar kontakten med piloten och ingen aktivitet märks längre inifrån planet. 

Jag gillar vampyrromaner. Jag gillar inte skräck. Vilket kan ses som motsägelsefullt då vampyrer skall vara fasansfulla varelser. Men dagens vampyrromaner är sällan skrämmande, inte de av de populära, sen tonåringsslaget som jag mest har läst (tänk Twiligt, Vampire Academy och Sookie Stakehouse-serien) i alla fall. Det blir som mest spännande, men sällan skrämmande. Och i ärlighetens namn är det lite mördande av legenden att romantisera vampyrerna så. Men hittills har jag funnit mig i det, då jag som sagt inte gillar skräck. Eller det är en lögn. Jag tror jag gillar skräck, jag älskar skräckfilmer men där är det bara att blunda när det blir för läskigt. Vilket är svårare i böcker. Men när jag läste om Släktet var jag tvungen att värdera om, ta mig i kragen och läsa boken. I dagar låg den först och yrde skräck kändes det som. Jag vågade inte börja läsa. Till sist blev jag trött på mitt betende och tog bussen med mig på nästa bussresa.

Till att börja med var den otroligt välskriven och minutiöst detaljrik, jag har inte läst något av Chuck Hogan tidigare och bara sett Pan’s labyrint av Del Torro så jag vet inte vem av dem som stod för detta eller om det bara var ett ovanligt bra samarbete. Jag reflekterar faktiskt aldrig under läsandets gång att det rör sig om två författare, så bra flyter allt ihop. Ibland blev det skrämmande och innan jag var helt fast vågade jag inte läsa sänggångstid, vilket iofs inte hjälpte då jag fick luddiga mardrömmar i alla fall. Men det blev inte så skrämmande som jag hade tänkt mig. Missförstå mig rätt, det var verkligen skrämmande och obehagligt ibland men jag blev inte precis så rädd som jag hade inbillat mig. Vilket gör att jag nu gillar skräck. Jag gillar Släktet, vissa scener i slutet kunde bli lite långtradiga. Men det gör egentligen ingenting. Eph, smittostoppare med finare titel än vad jag med dåligt minne kan ge honom, och hans son Zack är fantastiska, särskilt ihop eller när Eph tänker på honom. Sektrakian, självutnämnd vampire slayer 70+ är också underbar. Men bäst av allt gillar jag skadodjursbekämparen och underdogen Fet. Tack och lov att det inte bara var brottsstycken om honom och att han verkligen fick vara med i leken. Mästaren av vampyrerna, har jag lite svårt för. Jag får inget grepp om just honom. Vampyrerna i allmänhet tycker jag däremot om. De är fasansfulla, snabba, svåra att stoppa och helt enkelt omänskliga. Som en blandning av zombier och vampyrer egentligen mer än den klassiska Dracula vampyrer.

Kort och gott, välskriven, skrämmande och läsvärd. Inte så läsvärd att jag slänger mig över den (de?) redan utkomna engelska delen av trilogin men jag tar mig an fortsättningarna på svenska när tillfälle ges.

Twilightsagan – den officiella

Titel: Twilightsagan – Den officiella illustrerade guiden

Författare: Stephenie Meyer

Förlag: B.Wahlströms

Utgivningsår: 2011

Sidantal: 559

Betyg: 2/5

Resensions-ex: Ja

Som det antyds av undertitlen en guide. Det börjar med en hemskt lång intervju mellan Stephanie och en annan författare som jag aldrig hört talas om. Den växlar mellan att de självömkar av att de har dåligt självförtroende, inte tycker om att vara officiella personer, och att de är fantastiska som både kan skriva och vara mammor samtidigt och sedan blir det lite namedroppning från den andra författaren med hennes egna verk och till slut lite ryggdumt. Intervjun gav mig inte så mycket. Jag är i största allmänhet inte förtjust i intervjuer där frågor och svar är utskrivna som ett protokoll. Jag har inte så stort intresse av intervjuaren att jag måste veta precis hur den formulerar frågorna.

Sedan följer en vampyr och varulvsgenomskärning så att säga. Hur den funkar, vad den är gjord av och hur den förvandlas och så vidare. Inga större nyheter där då det mesta framgått i orginalböckerna. Och sen är det fakta om varenda vampyr och varulv och människa ifrån alla fem böckerna, Bree Tanners andra liv inräknad. En del var redan välkänt och därför inte så intressant men när jag kom till de vampyrer som inte berättat sitt livs historia redan blev det lite roligare. Däremot märkte jag att det tydligen var svårare att hitta på ordentliga födelseår till indianerana än det var till resten av karaktärerna vilket jag fann märkligt.

Och efter det var det lite fanart, borttagna scener och omslagsbilder från världen över. Och en inspirationslista över musik Meyer lyssnat till. Och jag känner lite jaha så här i efterhand. Det mesta boken gjorde var att jag ville läsa om böckerna. Trots att jag inte är ett jättefan. Men denna bok i sig vet jag inte om jag verkligen hade behövt läsa. Visst, vissa saker var roliga att veta och jag gillar ju när man får bakgrunds fakta. Men jag känner att denna bok är mer gjord för ett ordentligt fan, som har afficher på väggen och så vidare. Och det är inte jag. Men jag tycker också det är synd, för jag trodde att denna skulle vara något mer.