Ett par recensioner av fina böcker.

 

Titel: Friendly Bread – Baka glutenfritt, från baguette till brownie

Författare: Karin Moberg, Oscar Målevik, Stefan Wettainen

Förlag: Max Ström

Recensions-ex: Ja

Betyg: 4/5

Jag är ju en riktig kokbokssuccer, detsamma gäller bakböcker. Och här har vi en riktigt fin en. Den är inte bara estetiskt tilltalande med många bilder som får munnen att vattnas, den är dessutom riktigt bra uppbyggd också. Recepten är enkla att förstå och det är inget onödigt krångel. Dessutom blir det gott också. Jag har provbakat en del, men inte så mycket som jag skulle önskat, detta på grund av att då jag inte är gluten intolerant har jag i princip bara vanlig vetemjöl hemma. Men när jag har köpt hem till recepten har det blivit riktigt lyckat. Speciellt förtjust är jag i de många olika matbröden. De receptböcker jag har sedan innan består mest av kakrecept så detta var ett bra tillägg i kokbokshörnan. Jag skulle säga att denna bok passar de flesta som gillar att baka, inte bara de som inte tål gluten eller går på LCHF-dieten.

Titel: Den dag jag blir fri – En bok om Katarina Taikon

Författare: Lawen Mohtadi

Förlag: Natur och Kultur

Recensions-ex: Ja

Betyg: 4/5

Jag har alltid varit intresserad av familjen Taikon. Böckerna om Katitzi har jag läst mängder av gånger och Rosa Taikon verkar vara en otroligt fascinerande person. Detta är en bok som jag saknade under läsandet av Katitzi sviten, för jag var redan rätt gammal när jag läste den första gången. Den ger den extra vetskapen som jag alltid saknade, för trots om Katitzi böckerna var verklighetsbaserade visste jag alltid att de var förskönande eller förhemskade också för den delen. Denna bok fortsätter också långt efter där den sista Katitziboken slutar. Det är alltid intressant, och läsvärt. Denna historia har jag längtat efter i flera år. Och det är bra, möjligen lite hoppigt i texten ibland men det gör ingenting. Nästa gång jag läser om böckerna om Katitzi kommer detta bli den självklara avslutningsboken till serien.

Titel: De förryckta kusinerna och andra historier

Författare: Edward Gorey

Förlag: Sanatorium förlag

Recensions-ex: Ja

Betyg: 5/5

Åh det här är en sådan bok jag kommer att läsa om och om igen, låta den ligga framme, bläddra lite då och då i den och helt enkelt älska den livet ut. Det är så makabert och morbidt att jag blir alldeles knäsvag. Det är märkligt och hemskt och alldeles underbart. Översättningen, om jag jämför med det lilla av vad jag har läst av Gorey sedan tidigare, är också riktigt bra gjord. Denna bok borde finnas i varje bokhylla eller på varje soffbord redo att utforskas. Jag kan verkligen tänka mig att den ger mer för varje omläsning.

Titel: Liesl & Po

Författare: Lauren Oliver

Förlag: Bonnier Carlsen

Recensions-ex: Ja

Betyg: 3,5/5

Jag har haft en dålig läsupplevelse av Lauren Oliver förut, med boken Resten får du ta reda på själv där jag inte fann någon sympati för karaktärerna över huvudtaget och allting kändes overkligt. Här har vi däremot en bok med övernaturliga inslag som känns betydligt mer trovärdig. Jag tyckte helt klart mer om denna bok än Resten… men övertygad om Laurens författarskap gör den mig inte. Kan bero på att mina förväntningar höjdes för mycket av liknelsen med C.S. Lewis och Neil Gaiman, vilka har en nivå jag inte alls tycker att Oliver lever upp till. Men det är bra ändå. Och efter denna bok känns det ändå som att det var värt att jag läste boken. Antagligen behöver jag läsa mer av Oliver för att verkligen bestämma mig för om hon är något att ha eller inte, för just nu känns det ändå lite ljummet.

“Sometimes you gotta bust apart to get yourself put back together.”

Titel: I dödsskuggans land

Författare: Alden Bell

Förlag: Mix förlag

Utgivningsår: 2012

Sidantal: 252

Recensions-ex: Ja

Betyg: 4/5

I en värld av zombier gäller det att överleva – eller dö på riktigt. 

Gud är en skämtare. Temple vet. Hon vet eftersom det fortfarande finns superfina mirakel att uppleva, här på vårt förödda klot.

Så inleds I dödsskuggans land, en bok som är lika vacker och underbar som den är otäck. Temple är en huvudperson att ta till sitt hjärta, och hennes öde gör läsaren andlös. I en värld fylld av zombier är varje dag en kamp för att överleva – eller få dö på riktigt.

Denna bok var inte riktigt vad jag trodde att den skulle bli. Under den första eller andra sidan fanns det något form av slang, just nu minns jag inte vad, men det började krypa i mig och jag tänkte att det här kommer aldrig att gå vägen, det här kommer jag inte tycka om. Och det vore ju sorgligt, för jag hade hört så mycket bra om den.

Men jag fortsatte i alla fall läsa den, och helt plötsligt var den slut. Och den hade varit fantastisk på alla sätt och vis. Den är fascinerande och spännande och har ett oväntat djup. Språket håller faktiskt en bra nivå i boken och det blir inte mycket till slang efter det första att störa sig på. Karaktärerna känns verkliga och kan överraska och är mångsidiga. Det enda jag egentligen känner mig benägen att klaga på är att den skulle gärna fått vara i alla fall kanske hundra sidor till, just nu blev det för mycket ”roadtrip”, även om begreppet kanske klingar lite fel i just detta sammanhang. Men läs den, den är hemsk och fin på samma gång.

Och så 5 korta recensioner till.

Titel: The Fault in our Stars

Författare: John Green

Recensions-ex: Nej

Betyg: 4/5 Jag hade läst så många överväldigande recensioner om denna bok. Hur fantastisk den skulle vara och hur Augustus är så dreamy. Jag varken grät eller smälte. Visst, det är fint och smart och sorgligt. Men jag vet inte, jag har tidigare läst Var är Alaska av Green och även då tyckte jag helt klart om boken, men det var någonting som inte som inte räckte hela vägen. Jag skulle nog önska mig lite mer sentimalitet och att alla inte är så fantastiskt smarta hela tiden. Det fanns glimtar av det absolut, men jag vill ha mer känslostormar. Och jag vet att de finns där, jag förnekar dem inte. Men hur de framspelas  är inte tillräckligt för mig. Jag gillade den, men tråkigt att den inte tog sig ända fram för mig.

Titel: Mitt liv som bok

Författare: Paul Desalmand

Recensions-ex: Ja

Betyg: 4/5

Böcker om böcker är ju alltid himla fina böcker, och detta är verkligen inget undantag utan det är nästan en av de finaste. Att följa bokens liv är spännande och intressant och helt klart mysigt. En såndär som man kryper upp i soffan med en kopp te till ni vet, nu dricker jag ju inte te, men ni förstår vad jag menar. Säkerligen också en ypperlig julklapp till sådana som gillar böcker men när man inte riktigt har koll på vilken genre de gillar.

Titel: Howl’s Moving Castle

Författare: Diana Wynne Jones

Recensions-ex: Nej

Betyg: 5/5

Jag började, som kanske många andra, bakvänt och såg filmen först, men jag ser det inte alls som ett problem. Att jag ville läsa boken visste jag redan innan filmen och längtan förhöjdes bara av att se filmen. Båda är mycket fina även om jag nog tycker boken är snäppet finare, det finns vissa olikheter, såklart, så det gör egentligen ingenting om man sett filmen. Det finns mycket nytt och fint att upptäcka i den ändå. Och nu ser jag verkligen fram att läsa de två fortsättningarna som även de har denna typ av tjusiga omslag.

Titel: Serafers drömmar

Författare: Ola Wiklander

Recensions-ex: Ja

Betyg: 4/5

Här rör vi oss verkligen i den kunniga episka fantasyns land. Som man nästan måste läsa när det är mörkt och murrigt ute och som får en att önska att man vore ett läxlöst barn som bara kunde spela sjuk en dag för att få stanna hemma och läsa. Den känns fruktansvärt påläst och smart, klassisk samtidigt som den är egen. Även om mycket av det man kan förvänta sig av god fantasy finns med i den så finns det även överraskningar som man inte kunde föreställa sig. Skall bli mycket spännande med fortsättningarna.

Titel: Världskrig Z

Författare: Max Brooks

Recensions-ex: Ja

Betyg: 5/5

En modern klassiker i zombiegenren och det kan jag verkligen förstå. Den är hänförande bra, nästan så att man blir alldeles mållös av att läsa den. Spännande upplägg på boken som gör att det hela tiden känns nytt och intressant och jag häpar hela tiden över hur fruktasvärt bra den är. Det känns lite som att jag aldrig mer kommer behöva läsa en zombiebok samtidigt som det också känns som om jag aldrig mer vill läsa något annat!

Kroppsdelar, kroppsdelar, kroppsdelar…?

Denna veckas tematrio hos Lyran skall behandla kroppsdelar i titlar. Jag har haft stora problem här, allt från att jag resonerat med mig själv att särdrag kan vara en kroppsdel alá Dumskallarnas sammansvärjning, och till att sedan riktigt behärska mig för att inte vara ordvitsig och välja Moby Dick. Nu har jag dock tagit mig samman, efter att stilla undrat om inte en hatt, Trollkarlens hatt, kan ses som en kroppsdel, och hittat titlar med delar i namnet som de flesta doktorer går med på att undersöka.

Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger, kanske inte en rakt på sak kroppsdel, men det är nog väldigt svårt att fungera som människa utan den ändå. Har tyvärr inte läst klart denna ännu då jag lånade ut den medan jag tog en paus i läsandet och sen dess har jag inte tagit mig för att få tillbaka den ens. Men den verkade väldigt bra!

Love in vein av Poppy Z. Brite. Detta är en vampyre erotica samling som jag inte heller har läst, jag tycker dock omslaget föreslår att detta är, eller kanske inbillar jag mig, lika bra som en gammal skräckfilm, dåligt på så många sätt men underhållande ändå. Damer i distress och dåligt sminkade monster.

Och sist då, Mannen utan ryggrad av Peo Bengtsson, också oläst men jag vill ändå läsa denna. Det verkar vara som Björn Sortland/Gunnar Ardelius fast utgivet för vuxna. Skall helt klart läsas!

Anfall är bästa försvar.

 

Jag fick just ett mail om att det senaste numret av The Walking Dead Anfall är bästa försvar, från finfina Apart förlag, nu går att köpa. Jag beställde direkt, för nu har jag väntat allt för länge. Och det spelar faktiskt ingen roll att jag nyss fick hem flera nya serier att läsa. Jag åkte ju inte på bokmässan. Ett argument som kommer hålla hur länge som helst känns det som.

”I samma ögonblick som det första av de åtta mörkbruna benen snuddar vid den gamle mannens kalla hud vaknar han igen.”

Titel: Klappa händer små

Författare: Dan Rhodes

Förlag: Basil

Sidantal: 224

Utgivningsår: 2011

Recensions-ex: Ja

Betyg: 4/5

Någonstans i en liten stad i Tyskland finns ett bisarrt museum där en spindelätande gammal man och stadens doktor utgör de märkligaste av bundsförvanter. Samtidigt, i en by långt borta, förälskar sig den vackraste av flickor i den vackraste av pojkar, en bagare med brustet hjärta spelar valthorn och stadens mest ineffektiva poliskonstapel avslöjar, med viss hjälp av hunden Hans, ett brott så groteskt att det kommer att skaka världen.

Sedan långt tillbaka har jag älskat Dan Rhodes, och då främst på grund av hans Skeppsbrott som kom ut för flera år sedan på svenska. Den finns dock inte att få tag i längre på svenska, men på engelska under namnet Anthropology har den kommit i nytryck, i en utgåva som matchar den engelska utgåvan av Little hand clapping. 2013 kommer även en fortsättning på Skeppsbrott/Anthropology som heter Mary Me.

Att Rhodes är speciell märktes redan i Skeppsbrott, men saken med den boken var ju att det var 101 noveller på exakt 101 ord vardera. Det var som att skrapa på ytan att läsa den, det var fantastiskt och kärlek vid första ögonkastet för mig, jag minns att jag gjorde hundöron på nästan varje sida när jag läste den. Bara för att sedan kunna läsa favoritbitar. Skillnaden emot Klappa händer små är att det är en roman, en hel bok där läsaren verkligen får dyka ned och gotta sig i denna värld.

Trots att berättelsen på inget vis är linjär, och det är dessutom många personer att hålla reda på, åtminstone åtta stycken kommer man riktigt nära, så kommer man dem verkligen inpå djupet. Det är förtvivlande vackert, äckligt, sorgligt, kärleksfullt och fullständigt tidlöst, som om personerna vi läser om lever i en lucka av tiden dit dagens nymodigheter tack och lov inte tagit sig in. På bokens baksida beskrivs Klappa händer små som att ”Bröderna Grimm möter Tim Burton.” Och absolut, det kan jag verkligen hålla med om, även om jag tycker att Rhodes med denna bok gjort sin egen specialitet så självklart att han inte behöver liknas med någon annan.

Rhodes kom också i år ut med en bok, This is life, som har en helt fantastik bokvideo, kolla här;

Och en Chris Gavin har gjort en animation till Little hands clapping, också den värld att se;

”De tog på sig flipflops och gick ut och förbi köksfönstret och Anna såg mamma böja sig över diskbänken som om hon inte kunde andas.”

Titel: Kaninhjärta

Författare: Christin Ljungqvist

Förlag: Gilla böcker

Sidantal: 273

Utgivningsår: 2012

Recensions-ex: Ja

Betyg: 3,5/5

Mary och Anne är enäggstvillingar, och det är svårt att veta var den ena börjar och den andra slutar. De ser sig båda som den starka, den som bär den andra, den som har ansvaret. Sedan de var små har de sett sådant som andra inte ser, känt sådant som andra inte känner. Anne ser andar, och Mary känner dem inta hennes kropp. Tillsammans utgör de ett medium.

    Av vad som tycks vara en slump kommer de i kontakt med en medial grupp, som söker efter en liten flicka. Hon försvann för nio månader sen, och förmodas vara bortrövad och kanske mördad. Polisen har inga misstankar om vem gärningsmannen är, men med gruppens hjälp närmar sig Mary och Anne ett svar.

    De är tvillingar och nästan som ett, och samtidigt så skrämmande skilda. Båda har de ett kaninhjärta som bultar, båda är de rädda, men för olika saker. Mary fasar för att deras sökande ska sluta i en grav. Anne är rädd för att Mary ska ta livet av sig.

Låt oss börja med det flärdfulla, och ta det mörka sedan. Hur tjusig boken är. Den är tung och härligt bunden, och papperna är strävt matta och tjocka. Omslaget är obehagligt men passande och titeln är mycket bra. Tidigare har jag bara läst en bok från Gilla böcker och då var det Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag, men jag älskar att de, med undantag från deras nyliga barnböcker, kontinuerligt behållit samma form på böckerna. Nåja, nog om utseendet och till innehållet.

Vi har väl alla, i alla fall de som inte är tvillingar, en fascination vid dem. Som om de skall gömma något mytiskt, något som vi inte kan förstå, ett eget språk och en egen värld vi aldrig kan penetrera då vi inte är del av de två ifråga. Och i detta fallet är det verkligen så. Mary och Anne, Maryanne, Marieanne, är mytiska och mystiska, de hade det där egna språket. Och vi som läsare får ta del av deras särskilda tvåsamhet.

Även om den är ensidigt berättad, det är Anne som berättar, endast. De berättar inte tillsammans, inte vartannat kapitel. Marys historia blir berättad av någon annan, någon identisk, ja visst, till utsidan absolut. Men inuti är de så olika att jag undrar om jag kanske hade behövt höra mer av Marys röst för att sympatisera med henne. För som det är nu klarar jag inte av henne. Och det är inte den vanliga irritationen jag kan få av någon våpig high school tjej i andra böcker, detta är en berörande irritation. Till viss del smittar den givetvis av sig till Anne också, jag vill ömsom ruska om dem och stega i väg med dem från allting, vara det där berget, trösta och säga nej.

Det är omöjligt, om man har läst den vill säga, att inte dra paralleller till Peter Pohl och Kinna Gieths Jag saknar dig, jag saknar dig! och även om likheterna finns där, med de två tvillingsystrarna, så lika och olika på väg åt olika håll, med det ruvande stora över dem så är Kaninhjärta definitivt en självständig roman. Språket slingrar sig fram och gör långa omvägar och vi hoppar mellan presens och imperfekt men det spelar ingen roll. Det går rakt in i magen ändå.

”Shadow”, sade hon. ”Ett bra namn. När skuggorna är långa, då är det min tid. Och du är den långa skuggan.”

Titel: Amerikanska Gudar

Författare: Neil Gaiman

Förlag: Mix förlag

Sidantal: 529

Utgivningsår: 2012

Recensions-ex: Ja

Betyg: 5/5

När Shadows fru dör i en bilolycka får han lämna fängelset för att delta i begravningen. På flyget hem stöter han på den mystiske mr Wednesday, som så småningom visar sig vara en gammal gud, på jakt efter sina kollegor. Snart kommer nämligen det stora slaget mellan de gamla gudarna och de nya att utkämpas, och Wednesday behöver Shadows hjälp.

Att sätta sig ned och recensera detta verk känns lite som att: One does not simple walk into Mordor, om ni förstår vad jag menar. Det är ett så fundamentalt fantastiskt verk, att det kräver att varje ord vägs på guldvåg innan det sätts på pränt.

Ungefär så som känns att Gaiman gjort. Verkligen gjort. Meningarna är fylliga och vältalande, välavvägda och fantastiska. Och berättelsen sedan. Eller kanske snarare berättelserna. För det är inte bara om Shadow det berättas. Mängder av olika gudar får vi stifta bekantskap med i denna bok, vilka som tagit dem med sig över havet, hur de levde och hur de dog. Hur gudarna glömdes bort med dem.

Om och om igen möter jag en ny favoritdel, ett kapitel jag älskar, en ny karaktär jag vill stryka över handen, en ny del av Amerika jag vill bo sätta mig i. Nya gudar att tillbe. Även om jag måste erkänna att vid bokens slut kan jag bara erkänna en enda. Gaiman själv såklart. Någonstans där uppe på piedestalen tillsammans med Ray Bradbury får han nu befinna sig.

Jag har tänkt läsa Amerikanska gudar många gånger, i många år. Antagligen sedan jag först läste Coraline, ett annat fantastiskt, om än inte lika fantastiskt verk av Gaiman. Men det har aldrig blivit av, tiden har aldrig varit rätt. Den har lånats från biblioteket gång på gång, men alltid blivit liggandes där på  nattduksbordet tills lånetiden börjat närma sig sitt slut och jag inser verkligen nu vilken skam jag har ådragit mig.

Samtidigt kan jag inte säga annat än att tiden verkligen var rätt nu. Den gick rakt in och fick ta den tid den ville. Och det tog ändå tid att läsa den. Jag har kånkat den över hela Sverige känns det som. Men det var som att avnjuta en riktigt god, kall öl för de sista pengarna på kontot. Då måste det få ta tid att kännas.

Och när den var över. Den sorgen skrev jag om i förra inlägget. Och då var den inte ens över på riktigt. Slutet kunde bara anas. Men någonstans 10 sidor från slutet kommer detta citat, denna mening, och även om det är helt ryckt ur sitt sammanhang, och utan mening för handlingen, varnar jag ändå den känslige läsaren som inte vill ha någon vetskap alls om vad för ljuvligt som gömmer sig emellan dessa pärmar.

Han såg hur de fick sin väg ifrån honom och försvann nedåt gatan, och han kände ett stick, som om någon slagit an ett mollackord inom honom.

Precis så känns det nu när den är över. Som om någon slagit an ett mollackord inom mig.

”Du vaknar och minns att personen du älskade är död. Och du tänker: Är det sant?”

Titel: Fel grav och andra berättelser

Serie: Pretty monsters #1

Författare: Kelly Link

Förlag: X-publishing

Sidantal: 221

Utgivningsår: 2012

Recensions-ex: Ja

Betyg: 5/5

I Fel grav – och andra berättelser, möter vi bland annat en poesiskrivande yngling som gräver upp sin hastigt avlidna och nyligen begravda flickvän; en föräldralös, tankeläsande ung man som säljs av sin moster och skickas iväg för att passa upp på de mytomspunna Trollkarlarna i Perfil; en handväska som kan öppnas på två sätt – åt ena hållet är den som vilken handväska som helst men öppnar man den åt andra hållet rymmer den en hel by som tvingades ta sin tillflykt dit, en gång för länge sedan…

Åh, denna bok alltså, jag älskar den. Novellsamlingar i sig har jag varken för eller emot känslor till, sådär som vissa bara vill läsa noveller och andra skyr dem som pesten. Men några av mina favoritböcker har ändå kommit att vara av det slaget och denna är inte ett undantag. Skillnaden mot de tidigare novellsamlingar jag läst är dock att Fel grav är en samling av ”endast” fem noveller. Nu är ju det verkligen ingenting negativt,  men i alla fall novellen ”Trolleri för nybörjare” är betydligt längre än de andra, även om jag hade kunnat tillåta de alla att vara tjugo, trettio sidor till. Jag ville aldrig att de skulle ta slut. Men eftersom detta är en novellsamling tänkte jag prata om novellerna var för sig.

Fel grav - En mycket bra inledande novell, full av slående citat. Någonstans, relativt tidigt bestämde jag mig för, antagligen när det var någonting jag inte förstod, att det är så fint ändå att det är bara att acceptera och följa med ändå. Och det hjälpte antagligen stort, under hela bokens gång. För det finns ingen direkt linjär tidslinje för hur saker och ting berättas, det är inte kronologiskt rakt fram, men det är underbart ändå. Jag brukar ha problem med böcker som porträtterar poeter, men denna gång har poeten beskrivits med en lagom dos ironi och även om dikterna är betydande, så är det inte dem novellen handlar om.

Trollkarlarna i Perfil - Åh. Alltså. Det är så mycket hemskt i denna novell och tonen är så vemodig och uppgiven och besvikelsen på trollkarlarna sedan, allt är fångat på pricken och den är fullkomligt genialisk. Det behövs inte sägas mer om den.

Trolleri för nybörjare - Denna novell vävs samman med sig själv på ett rent makalöst sätt och jag älskar den verkligen. TV-programmet, duscharna, kyssarna, stjärnorna från taket, Gordon Mars. Allting är underbart. Jag vill så gärna vara där. Och Karl bitterhet för sin längd. Åh.

Sagohandväskan - Det gemensamma för dessa noveller är verkligen känslan, hur det känns då och där, där karaktärerna är och har varit, vad de genomlidit och varit med om. Är med om. I denna novell blir det en sådan härlig symbios av mormodern och dotterdotterns liv och känslor, som är så olika och ändå lika.

Specialistens hatt - Ja, vem älskar inte tvillingar, som Link själv säger i någon av de tidigare novellerna. Jag tror alla älskar tvillingar, alla som inte är en som kan försöka klura ut hur det är att vara en. Ändå är det inte något speciellt tvillingband denna novell handlar om. Men av någon anledning blir det ändå mer skrämmande med två identiska barn som huvudperson än ett. Denna historia ville jag verkligen skulle få fortsätta, även om slutet ändå var fantastiskt. 

Jag är fast och betagen, och Shaun Tans illustrationer förhöjer det hela till skyarna. Kan det inte bli oktober snart så jag får läsa del två?

Tills döden skiljer oss åt.

Titel: På drift

Serie: The Walking Dead #2

Författare: Robert Kirkman, Charlie Adlard, Cliff Rathburn

Förlag: Apart Förlag

Sidantal: 144

Utgivningsår: 2011

Recensions-ex: Nej

Betyg: 4/5

Volym 2, På Drift, den spännande fortsättningen på den kritikerhyllade zombiesåpan, är 144 sidor tjock och samlar nummer 7–12 av den amerikanska serietidningen. Albumet kommer lagom till premiären av den andra säsongen av den populära TV-serien (premiär i USA 16 oktober, svensk premiär i november).
Gänget bakom TV-serien har lyckats hålla det mesta kring handlingen i säsong två hemligt. Vad vi vet är dock att Hershel gör entré. Hershel dyker även upp i volym två och har en inte helt obetydlig roll i den serietidningen.

Jag har sett säsong två av TWD, innan jag läste serien, alla avsnitt utom det sista. Jag vet inte varför jag såg alla men bestämde mig för att sista 40 minuterna inte förtjänade min tid, men så blev det i alla fall. TV-serien är inte riktigt för mig. Seriealbumen är däremot en helt annan diskussion. De tycker jag verkligen om, och i vår/sommar har jag läst de tre senaste som finns utgivna på svenska.

I detta nummer ”På drift” hade jag en relativt bra uppfattning om vad som komma skulle med tanke på att jag som sagt sett TV-serien, men jag måste säga att i jämförelse bär serien upp för de många brister jag anser att TV-serien har. Vissa av de vändningar som hände i TV-serien finns tack och lov inte ens med i serien och i de flesta fallen är det bara till dess fördel. Seriens handling är trovärdigare och intressantare och karaktärerna är intressantare och jag slipper irritera mig på Lori varje gång hon uppenbarar sig, vilket jag däremot gjorde i TV-serien där jag hoppas att hon går och blir uppäten snart.

I detta nummer, som är lika välgjort som det första, inleds det även med ett förord av Fredrik Strage, ett fint sådant, men jag hade önskat att jag hade läst det först efter att jag läst serien. Som efterord alltså, då det snudd på spoilade vad som komma skulle i volymen.

Kort och gott, ett mycket bra andra nummer, även om jag längtar tills de rotar sig mer istället för att byta miljöer så ofta.

Titel: I tryggt förvar

Serie: The Walking Dead #3

Författare: Robert Kirkman, Charlie Adlard, Cliff Rathburn

Förlag: Apart Förlag

Sidantal: 144

Utgivningsår: 2012

Recensions-ex: Nej

Betyg: 5/5

En epedemi av apokalyptiska proportioner har svept över världen, och har fått de döda att resa sig och livnära sig på de levande. Inom några månader raserar civilisationen; det finns inga myndigheter, inga livsmedelsaffärer, ingen utdelning av post, ingen kabel-tv. I en värld styrd av de döda, är vi tvingade att börja leva.

Volym 3 följer vårt gäng med överlevande när de hittar ett permanent läger inuti ett fängelse. Relationer ändras, personer dör, och vårt gäng med överlevare lär sig att det finns något mer dödligt än zombies där ute; varandra…!

Nu, i volym tre kan jag äntligen pusta ut och inse att TV-serien har valt att gå en annan väg och att jag är lika oviss som de som inte sett den. Sista uppslaget av volym två visade hur Grimes och hans sällskap snubblade över ett fängelse, och de skall nu försöka göra detta till sin borg, sitt zombie fort så att säga.

Volym tre är till viss del vidrigare än de två tidigare, på det vis då den både visar på nykomlingarnas reaktioner på de interner som finns kvar i fängelset, men den belyser också, tydligare än tidigare åtminstone, att bara för att man hittills är en överlevande i en zombie apokalyps så betyder det ingalunda att man är livsälskande och gör allt för att skydda sitt eget och andras liv. I vissa fall är det snarare tvärt om.

Orvar Säfströms förord är underbart på alla sätt och vis och ger ännu mer valuta för pengarna åt detta nummer som för mig är det bästa hittills. Jag gillar verkligen att de nu geografiskt inte rör sig så mycket, även om Rick givetvis tar sig en avstickare och gör en upptäckt vars betydelse jag ser fram emot att följa. De är på en plats och det känns som att karaktärerna får utvecklas mer på det viset, förutsatt att de inte dör förstås.

Det enda jag egentligen har att ta upp som något negativt är egentligen att, ibland, om det tillexempel är porträttvy av ett ansikte där man inte ser karaktärsdrag i kläder eller handling, så kan det ta mig ett par rutor innan jag inser om det är Rick, Otis eller Hershel som pratar. Vilket kan förvirra mig otroligt. Tre vita, ”medelålders” män, alla med begynnande skäggväxt och skarpa käkben. Har någon annan också haft samma problem eller är det bara jag?

Titel: Köttets lustar

Serie: The Walking Dead #4

Författare: Robert Kirkman, Charlie Adlard, Cliff Rathburn

Förlag: Apart Förlag

Sidantal: 144

Utgivningsår: 2011

Recensions-ex: Ja

Betyg: 5/5

Rick Grimes och hans lilla grupp av överlevande har stängt in sig i ett fängelse, belägrade av de levande döda. Rollerna är ombytta, de ”andra” befinner sig plötsligt på utsidan. Situationen påminner om ett USA där de rika stänger in sig i så kallade ”gated communities”, alltmer rädda för den verklighet de själva har skapat – men inte vill se.

Nu börjar vi verkligen komma någonstans, karaktärerna har verkligen utvecklats, de ”tråkiga” har vi gjort oss av med och nykomligar har redan mängder av personlighet. Visst var det tidigare hemskt när någon dog, men efter denna volym, när någon av dessa dör kommer det antingen kännas som en seger eller som en stor sorg. För nu har jag verkligen fäst mig vid karaktärerna.

Visst kanske jag inte alltid håller med eller drar jämt med alla av dem, men det spelar verkligen ingen roll för att det skall vara bra. I denna volym tycker jag också att det görs så många upptäckter som, med största sannolikhet, inte utforskas närmare eller förklaras, som jag håller på att spricka av nyfikenhet över att få redo på hur det ligger till. Eftersom detta är en trippel recension och de som kanske bara läst volym två och tre även tar sig ned hit vill jag inte förstöra genom att gå närmare in på detaljer men det är mycket jag försöker reda ut i mitt huvud, helt utan lycka dock.

Farten stannar aldrig av trots att de även i detta nummer befinner sig i fängelset, ett tag var jag lite fundersam och undrade hur författarna rent praktiskt skulle få det hela fortlöpa utan att det enbart blir zombiedödande eller den där dog av en zombie. Men det fanns ingen anledning för mig att bry mitt huvud med det, för de klarar det galant. Det blir aldrig tråkigt eller upprepande och det är alltid spännande.

Endast två obetydliga saker har jag att anmärka på efter denna läsning av tre volymer, varför finns det inga sidnumreringar, och hur länge skall jag behöva vänta tills det är dags för volym fem? Enligt adlibris skall den komma nu i augusti, men jag vågar inte hoppas på att jag har sådan tur.