1:15. Mjölk.

Jag vill också vara med på utmaningen om böcker som har att göra med saker. Vad jag förstår det kom denna utmaning i bokbloggsformat till genom TinaO och det handlar om att tala om 15 böcker, som har att göra med olika saker.

Nummer 1, en bok som har med något som alltid finns i vårt kylskåp att göra.

Mjölk. Så mycket mjölk jag har druckit i mitt liv. Ojoj. Jag dricker oftast i alla fall en halv liter om dagen, men förut var det ändå mer. Blå Arla lättmjölk, eller Norrmejeriers gula, är favoriterna. Så att välja en bok idag var verkligen inte svårt, om vi bortser från alla laktosfria kokböcker finns det verkligen inte många böcker som har med mjölk att göra, och verkligen inte många jag äger. Men Stefan Sundström tycker jag är höjden av trevlig, och hans Om mjölkens symbolvärde – och andra berättelser har jag haft sedan den kom ut 2004, och det var nog så pass länge sedan jag läste den också, tyvärr. Men jag minns den som mycket fin, allt Stefan gör blir ju faktiskt ändå det dessutom.

Middagsstund har bok i mun.

Här sitter jag nu och äter en stadig middag, det skall kalasas sent ikväll är förhoppningen och då måste man äta ordentligt, och ta sina vitaminer! Både omega3, vitlöksolja, magnesium och järn äter jag, det är säkert jättebra! Och så har jag precis börjat med Paris, chérie och det är också fint. Hoppas ni alla har en strålande kväll!

”Och när du lämnar mig nu är det humor på så många sätt du aldrig kommer att förstå.”

Titel: Humoristen

Författare: Tomas Kindenberg

Förlag: Zoo Publishing

Utgivningsår: 2012

Sidantal: 72

Betyg: 4/5

Recensions-ex: Ja

Tomas Kindenberg debuterade 2006 med Kan du inte bara vara pinsamt tyst. Nu kommer uppföljaren: Humoristen. Återigen är texterna korta. Återigen är kärlek, död och humor återkommande teman. Återigen liknar det inget annat.

Humoristen är en micronovellsamling, alla, vad jag kan utläsa i alla fall, med en man i huvudrollen. Men de är skrivna i jag-form och det skulle nog kunna vara fel av mig att bara anta att alla är män. Men jag läser det så. 34 mircronoveller om märkliga män. 34 briljanta micronoveller.

Låt oss först prata om själva formen och formgivandet, som är makalöst. Det är en så förjordat snygg bok att jag vet inte vad. Ingenting har lämnats åt slumpen och varje novell har en illustration. En numrering gjord i bläckblå vattenfärg som får mig att dra tankarna till Rorschachtestet, ett test som säkerligen många av huvudkaraktärerna i böckerna skulle behöva göra för övrigt. Boken har innehållsförteckning, vilket inte är så värst ovanligt i novellsamlingar visserligen, men den har också, vilket jag uppskattade otippat mycket, numrering i förhållande till totalt antal sidantal. Alltså istället för att det står 14 längst ned på sidan står det 14/72. Så man hela tiden vet hur nära slutet man är. Mycket fint, hela boken är fulländad i det begreppet, från färgsättning till papperskvalitet.

Och att skriva micronoveller, istället för tillexempel vanliga noveller eller en hel roman, gör Tomas Kindenberg med bravur. Det må vara märkliga män, med märkliga funderingar, men det är dessutom också alltid intressant och läsvärt. Vem är det som är konstig nu och titelnovellen Humoristen tillexempel, är båda korta små mästerverk. Och detta händer om och om igen. Det kanske inte är nyspakande, det påminner faktiskt väldigt mycket om Dan Rhodes Anthropology, som på svenska gavs ut som Skeppsbrott för några år sedan, även om den fokuserade mer på just kärleksrelationer och ibland var fylld av en ömhet som Humoristen saknar. Men vi kan utse dem till litterära syskon eller kusiner, släktskap finns i alla fall.

Och Humoristen då, som vad jag förstått skall komma ut idag, är en mycket bra bok om man vill börja läsa novellsamlingar men inte vet var man skall börja, eller om man vill läsa något bra, nutida och svenskt, eller om man bara vill läsa något genialiskt och kort. Så skaffa er denna, den är som gjord för sommardagar, oavsett om det stormar eller solen lyser i ögonen.

Krakel Spektakel Kusin Vitamin

Back on track igen och dags för den frodiga bokstaven K!

Kalle och chokladfabriken av Roald Dahl. Makalös, makalös bok. Fantastiska filmatiseringar. Och radioteatern sedan, med Ernst Hugo Järegård, fullkomligt perfekt.

Kapten Nemos bibliotek av P.O. Engquist, inte läst ännu men jag älskar titeln och även om jag förstått att handlingen inte är så sci-fi får den hänga med Verne i bokhyllan ändå.

Kattmössan av Eva Lindström. Gruvligt spännande läsning när man var i den åldern.

Kärlek i kolerans tid av Gabriel García Márquez. Skall tydligen vara fantastisk, försöker radera det vaga minnet av filmen innan jag läser den för den tyckte jag inte om.

Krakel Spektakel köper en klubba av Lennart Hellsing. Den allra bästa Krakelboken om ni frågar mig. Och fantastiska bilder av Stig Lindberg.

Att slåss med troll, befria prinsessor och döda varulvar, det är att leva.

Mot allt mitt sans och förnuft hade jag tänt att vara med i Ord och inga visors Strindbergsutmaning. Strindberg och jag har aldrig riktigt kommit överens fastän jag tycker att gipsbystarna på honom är fruktansvärt tjusiga och att han från stund till stund har sagt mycket träffande saker. Men nu tänkte jag alltså ge honom en ordentlig chans, han firar ju ändå 100 år som döing. Jag tänkte börja med att läsa ett par sidor varje dag ur Strindbergs Sagor, för sagor tycker jag ju ändå om och jag har en bra illustrerad upplaga så då kanske det hela blir roligare. Sen får vi verkligen se hur det går efter det. Men jag har ett par böcker till att roa mig med av honom och mamma har nästan alla skulle jag tro. Något borde jag väl tycka om.

”…hon träffar ju pojkar hela tiden, trots sina tjocka ben!”

Författare: Barbro Lindgren

Titel: Jättehemligt, Världshemligt, Blanden Brinner

Förlag: Rabén & Sjögren

Utgivningsår: 1985, 1983, 1990

Sidantal: 144, 101, 93

Betyg: 3/5

Recensions-ex: Nej

Detta får bli en kort recension. För jag vill inte prata illa om den. För egentligen tycker jag inte om den, gjorde aldrig det när jag läste den för flera år sedan heller. Och det färgar självklart av sig. Nu däremot, kan jag se bitar jag tycker om. Efterorden tycker jag märkligt nog om mycket mer än själva böckerna. Så mycket till och med att jag, när jag var på Akademibokhandeln, tjyvläste de nyskrivna som Barbo skrev till de nya utgåvorna som kom förra året. För övrigt skulle jag mycket hellre villa ha de utgåvorna för så länge jag kan minnas har jag stört mig på dessa tre. Enda sättet att se att de hör ihop i en serie är genom titelns textsnitt. Ingenting i form eller utförande annars.

Det jag ogillar mest är detta eviga hoppande mellan tankegångar. Och ja, mina dagböcker i den åldern innehöll absolut en hel del av sådant också, men skulle jag få för mig att publicera dem så skulle jag försöka staka upp det en aning i alla fall. Och Barbro säger ju själv att vissa saker dragits bort och vissa lagts till i böckerna, så varför inte städa upp när hon ändå håller på?

Jajaja. Vissa saker är fantastiska ändå. Som att när hon får en barndepression, på den tiden, och folk verkligen accepterar det. Hon får må dåligt och gråta och bara ligga och stirra i väggen och slipper gå till skolan. Det är inte någon som skriker på henne och tycker att hon skall bita ihop eller liknande. Hon får känna precis det hon känner. Och det händer flera gånger om liknande saker i böckerna. Men jag vill inte berätta för mycket. Däremot kommer jag alltid undra vad som hände med Kjellegubben.

”Vi hade bäddat åt den i en låda och gav den böckling och mjölk.”

Egentligen ville jag bara provblogga, har gått och blivit vuxen och skaffat en iPhone så det blir säkert smidigare att göra det nu. När som helst och var som helst. Detta är i alla fall vad jag läser just nu; Världshemligt av Barbro Lindgren. Jag tycker inte så värst mycket om denna trilogi egentligen, men det är, precis som nästan allt annat jag läser nu, för skolan. Vissa saker tycker jag väl om men jag tycker att hon hoppar lite väl fram och tillbaka, även om det skall vara en dagbok.