”FINDUS! Ska du hålla på och låta sådär så får du vara tyst!”

Titel: Findus flyttar ut

Författare: Sven Nordqvist

Förlag: Opal

Sidantal: 32

Utgivningsår: 2012

Recensions-ex: Nej

Betyg: 4/5

Varje morgon vaknar Pettson på samma sätt, av Findus som hoppar i sängen. Inte nog med att han hoppar heller, han börjar hoppa redan klockan fyra! Pettson blir tokig. Antingen får Findus lova att han slutar upp med hoppandet eller så är det dags för honom att flytta hemifrån. Findus väljer att flytta. Tillsammans inreder de det gamla dasset och tar bort bajstunnan så att Findus inte ska råka landa i den när han hoppar i sängen. Men så när Findus ska gå och lägga sig blir han lite orolig för räven…

Äntligen har jag den i min hand. Efter månader av längtan och uppbyggnad, fantasier och förhoppningar. Jag tyckte givetvis om den, såklart gjorde jag det. Nordqvist levererar som alltid. Bilderna är lika spännande som vanlig och texten är lagom lurig och mjuk.

Gubben är som vanligt och Findus är som vanligt. Kossorna rör sig som vanligt i tavelramarna och det finns alltid något nytt att hitta i varje bild. Det är som det ska, tryggt och utan förnyelse. I alla fall för mig som läsare. För Pettson och Findus förändras situationen dock lite i och med att Findus flyttar hemifrån.

Jag tyckte om boken, såklart gjorde jag det. Och det var som att komma hem, till ett nytt och outforskat äventyr. Men lite, pyttelite, besviken är jag. Det finns egentligen inget som helst belägg för denna besvikelse. Kanske enbart att den inte blev en favorit direkt. Men samtidigt måste jag ju tänka rationellt här, jag har ju inte läst den flera gånger per år i likhet med tillexempel Stackars Pettson, om fem, tio år, kanske även denna är en riktig klassiker för mig.

Just nu är den dock enbart väldigt, väldigt bra. Och det är inte fy skam det heller.

Från tårtor till försvinnanden. Minirecensioner X8.

Titlar: Pannkakstårtan, Rävjakten, Stackars Pettson, Pettson får julbesök, Kackel i grönsakslandet, Petson tältar, Tuppens minut, När Findus var liten och försvann

Författare och illustratör: Sven Nordqvist

Förlag: Opal

Utgivningsår: 1984, 1986, 1987, 1988, 1990, 1992, 1996, 2001

Sidantal: 24,

Betyg: 4,5/5

Recensions-ex: Nej

En hissnande fantasifull berättelse om pannkaksbaket till katten som har tre födelsedagar om året. Här finns mycket värme och ömsinthet och en ovanligt positiv livssyn. Det svenska landskapet skildras med kärlek och omsorg liksom figurerna som är verkliga personligheter.

Så står det på baksidan av den allra första Pettson och Findus boken, Pannkakstårtan. Såhär nu i uppsatstider (herregud, jag börjar bli som de där som skaffar hund eller barn och inte kan prata om något annat, nåja, jag är medveten om problemet och försöker med all min kraft och kreativitet göra något drastiskt åt saken) blir det gärna så att huvudet är fullt på kvällen när jag skall sova. Och utan att tömma det på allt för mycket av vad jag har lärt mig under dagen vill jag ju ändå varva ned och läsa något innan sängdags.

Så nu, den senaste veckan, har jag betat av alla Pettson och Findus bilderböckerna i kronologisk ordning. Från Pannkakstårtan till När Findus var liten och försvann i ett enda svep. Och det är lite som att för första gången läsa hela Harry Potter-sviten i ordning utan andra böcker emellan. I betydligt mindre skala dock, men det är absolut fantastiskt. Man ser nya saker, inte bara för att man är äldre, för att läsa dem som vuxen har jag gjort många gånger förut. Nåja, visserligen är väl Pettson böckerna den hela graalen för att hitta något nytt i med alla sina mucklor och fantastiska uppfinningar gömda på varje sida.

Jag är uppvuxen med Pettson och så fort jag får chansen läser jag den senaste boken högt för mina vänner som kanske inte längre delar min entusiasm för böckerna, eller kanske bara var ”för gamla” när den

kom 2001.

Under de 25 år som gått mellan första och senaste Pettson boken har de aldrig tappat i kvalitet. För mig är de hopplöst rörande och sorgliga, den delen om att Sverige snart inte kommer ha sådana här gubbar längre. Sådana som skrotar med sina katter och vänder potatisar. Detta är det finaste livet på landet jag vet. Och det är allra finast i Pettson får julbesök, när hela bygden kommer förbi, och ”så mycket prat hade det inte varit i gubbens kök sedan han fyllde sextio år och det var ett tag sedan.” Det är så rörande att det skär i hjärtat även om han alltid har sin Findus där.

Därför har jag alltid undrat hur det var innan Findus kom dit, vilket är fantastiskt att Nordqvist också gjort och satte sig och skrev När

Findus var liten och försvann. ”Det var en gång en gubbe som hette Pettson. Han bodde i sitt lilla hus på landet och han hade det nästan så bra som en gubbe kan begära. Det enda felet var att han ibland kände sig ensam.” Och där sitter han i sitt kök under den makalösa kotavlan, som vi nu i bok nummer 8 lärt oss växlar motiv. Allt är grått och dassigt och han har bara sin egen spegelbild att titta på i fönstret. Inga mucklor eller uppfinningar syns och allt verkar fruktansvärt vanligt.

Jag har egentligen ingen favorit bland Pettson böckerna och älskar att alla årstider finns representerade i dem, från den gråaste och sorgligaste hösten i Stackars Pettson till våren i Kackel i grönsakslandet och sommaren som är i de flesta av de andra böckerna. Det enda jag egentligen har att opponera mig mot i fråga om dessa böcker är tuppen i Tuppens minut, jag är helt och hållet på Findus sida där och tycker det är omåttligt skönt när tuppen lämnar dem och livet får återgå till sitt lung, även om det sker aningen hastigt   och lustigt.

Det jag ville komma fram till, så här recenserande av böcker jag läst och älskat sönder, är att alla borde läsa dem. Igen eller för första gången bara de läses. Och inte bläddra förbi bilderna, titta länge.